Förtjänat min trötthet

Tårtmontering och iordningställande i wienercafeet. Kaffe, chokladdröm, trevligt umgänge och skiraste glasstärnorna. Köpte växtfärgat garn och fick en tacka och två lamm av finaste Britta.
Sedan var det helt plötsligt slut och allt som var till lyst skulle plockas ner. Hej och hå, men bra gick det och trötta räknade Bodil och jag garn- och insamlingskassorna.
Har förtjänat tröttheten och njuter av att Pelle sover, Svante och Gunnar myser i gårdshuset och Björn har dragit på galej.
Så fotar nöjt mitt hörn och eldspraket.

Finaste julbasaren

När entusiasmen, skaparglädjen och engagemanget vinner över tröttheten. Waldorfskolans julbasar är finaste inledningen på juletiden och årets pedagogiska utställning en smällkaramell. Fikastund med två som jag jobbat med länge länge. En helfin eftermiddag/kväll.
Nu till tårtbak inför morgondagens café.

Ljusrosa tulpaner

Ljusrosa tulpaner. Värnar vardagsglädjen. Hämtade man och barn på stan. Yoghurtlunchen bar inte längre, hunger. Vegoburgare och pommes med smält ost. Hippohämtning och kvantum tillsammans med hästluktande tös. Vi avrundade mor-dotter-turen med besök på mammas grav. Båda lite ilskna över gravstenen som aldrig verkar komma. Vi tände ljus och försökte tänka på att det nog blir fint så småningom. Det tar mot att vara vid graven, mest för att jag inte vill kännas vid hennes frånvaro. Saknade är som en jävla igel, likaså den empatiska stumheten och den ständiga diskussionen med ondskan. Ansträngde mig i alla fall med ljusrosa tulpaner.

Förbannat många måsten

Adventstid, att anlända; en tid av förväntan!?
Kampen om tiden. Känslan när glaset fylls och fylls.
Måste ha koll på ditten och datten. Måste ringa om ditten och datten. Måste vara glad. Måste vara peppad. Måste vara entusiastisk. Måste vara balanserad. Måste låta oroligheter och argheter rinna av som vattnet på en gås. Måste lämna på dagis. Måste hämta på dagis. Måste komma i håg allt till dagis. Måste hitta strumpor. Måste lyssna. Måste skapa tid. Måste hålla koll på tonåringsmåsten. Måste baka tårtor. Måste göra kristyränglar. Måste måste måste måste...
Vill vägra. Vill fräsa. Vill skita i att lyssna. Vill säga fula ord. Vill lyssna på Placebo och vråla see you at the bitter end.
Men.
Kokar en kopp te, skriver av mig och bestämmer mig för att vara... vuxen.

Små skavsår

 Kom hem med grubblerier. Lösa ord som lättvindigt kastas ut i mellanrummen. Rädslan för övertolkning och känslighet, alltid svårt när ens bästa  är otillräcklighet. Kom hem med grubblerier och möttes av ett bord av läckerheter som fick snålvattnet att rinna. Starka såser, lena såser, falafel, gröna oliver, morotsstavar och söta tomater.
Sen, vår kära turist. Avslappnad och brun med gåvor till oss.
Så fort små skavsår läks.

Flykt

Att bli berörd rakt in i hjärtat! Flykt, foton Anders Hansson och Syrien, foton Niclas Hammarström.

En Tovaliisa är till jorden kommen

Rosendalsträdgård 2005

Toubab djalaw 2006

Umeå 2012

Sunderbyn 2015

Firade med tekanna

Rektorsprogrammets dagar är till ända för denna gång. Förvaltningslag, offentlighet och sekretess, socialtjänstlag, RF... samtal, uppenbarelser och nya visheter. Fascineras av statligt styre och den sociala människan.  Fönster öppnar sig och pusselbitar faller på plats, världen blir lite mer hel.
Trött och lite euforisk. Firade dagarnas kunskapsmaraton med den vackraste blommiga tekanna världen skådat. Älskar te, men än lite mer efter en inspirerande årsarbetsredovisning. Ska inviga kannan med kryddigt vinterte, ta på ullstrumporna och njuta av tystnaden som intar rummen när småbarnen somnat.

Waldorfbarn

Åren bara går. 2001 Svante började första klass

Pliktmässigt bokslukande

Silverpilen står brun och tom. Gräsmattans grönhet sticker i ögonen. Väntar snön. Längtar snön. Småbarnen vaknade halv sju. Fy fan-känslan fångades av Björn som morgonslumrade framför tecknat flimmer. Kvarvarande sidor juridik och förvaltning väntar troget i byråkratiskt intetsägande pärmar. Viljans pliktkamp mot lusten. Gunnar får äntligen träffa längtade Einar, Pelle längtade inte fullt så mycket men fick hänga med ändå. Sidor ska läsas, anteckningar ska antecknas. Märkligt att jag i all vuxenhet håller tummarna för att leklandsbravader och fikastund tillsammans med god vän fångar mitt Lutherska inre. Skumläser och tröstar mig med att alla uppgifter är inlämnade. Inte mycket förändras, lasterna känner inte åren som gått.
Idag är det målet, inte vägen.

Lördag i lyckolandet

Novemberskymningen låter aldrig någon vänta. Ljus för mänskligheten tänds. Dragspel blandas med hiphop. Ingemar, domare i railtävling. Små frysfingrar och varm andedräkt. Silvriga bokstavsgirlanger och spring i barnsliga ben. Vänskaper bland balanslek och trappbetraktelser.
Gunnar väljer orangea skor, lysande och väldigt orangea. Väntar och följer alla snabbspringande, saktgående, förundrade och saktyngda med blicken. Världen i en liten Norrländsk stad. Vi bor någonstans i världen, men lever av välfärdens mitt. Det är lördag i lyckolandet och ledighetshedonismen vill ha sitt. Känner mig långt från Francois Hollandes uttalande om krigshandling. Långt från Stade de France och Le Bataclan. Långt från Syrien, Långt från Zataarilägret i Jordanien. Umeå-Västerbotten-Norrland-Sverige-Norden-Europa...Lördag i lyckolandet.

Följer just nu

Ett barns första dag

När sömnen smyger sig in i våra rum. När jag njuter självskapet. Hela världen och alla känslor. Ett barns första dag.

Önska

Önskar ge mig själv något vackert från Le Kiosk

Ingemar

Ingemar har kommit hem för  familjeliv och "raildomeri". Vi jublar och firar med Gunnars favoriträtt, borsjtj med pepparrotskräm. Sovande småbarn; chips, dipp och dokusåpa. Kvällen känns toppen!

Sånt som piggar på

Mount Augung 3100 m

Gårdagens sängmaraton gjorde susen. Eftersvettas och känner mig matt, men lite piggare. Messenger meddelande och lite foton från Svante och Anton, sånt som förgyller morgonen. Killarna blandar strandhäng med surf, dykning och bergsbestigning. En resa i min "anda"! I morgon kommer Ingemar hem från Norge för en veckas familjeliv. Vi har inte träffats irl på flera månader och längtan är stor. Ska maratonkurera idag och hålla tummarna att jag är pigg som en lärka i morgon, redo att välkomna sonen hem.

Sjuk

Sovit, sett på romantiska filmer i sängen, ätit Ipren, svettats och känt mig halv.

Trötta

Gunnars farsdagstårta

Fars dag. Medial explosion av fäder, pappor, män i olika åldrar och former. Gunnar bakade farsdagstårta tillsammans med sin far, Björn. Chokladbotten med banan, grädde och frukt. Ledsen Pelle som inte fick länsa tårtan på frukt. Vi resignerade inför den stora tröttheten; satte på tv:n och längtade till natten. Helgen har, i vanlig ordning, varit arbetsintensiv. Härligt och självvalt, men också något som kan kännas slitigt. Att sakna naturligt barnvaktsstöd. Att i varje situation förlita sig på två vuxna och tre nästan-vuxna. I kaos och sorg under mammas och pappas sjukdomstid och bortgång. I allt arbete som följde efter deras bortgång.  I alla vardagligheter som hopar sig och ger föga andrum för oss, Björn och jag. Så... vi resignerar inför den stora tröttheten och drömmer om att läsa en bok (dagtid) bredvid varandra i soffan. I tystnad.

Fredag

Fredagen har krävt jag-kraft. Att inte tillåta astrala danser. Läsa 100 sidor. Paus. Läsa 100 sidor. Löpning och lunchdate med Lisa. Läsa 100 sidor. Handla. Laga mat. Leva i stöket av fredagslek. Läsa saga och ligga kvar tills andetagen är jämna och sömnen kommit för att stanna. Tvinga sig själv att läsa...lite lite.

Mitt inre jag vill bara...vägra.

Vill läsa Cilla Naumanns Bära barnet hem. Dricka te, lyssna på Songs of soil och njuta av mörka berg som tecknar sig mot kvällshimlen.

Vill tända ett ljus, ringa mammas mobilsvar och låtsas att hon är tillfälligt förhindrad att svara.

Vill sedan bada varmt och sova ensam i stärkta lakan.

Tillbaka till fredagsstöket och längtan att i liten säng trängas med barnakroppar.

En bild bara

Pelle tröttäter i Hemavan

Ett ljus

Igår tände vi ljus på mammas grav. Den ligger fint; skyddad av pilträdets krona och skolbarns levande lekande. Överallt lyste lyktor och gravplatserna tecknade sig som ljusinstallationer mot den mörka senhösthimlen. Nu har det snart gått ett halvt år, ett halvt år utan mamma. Det känns som en dag och ett helt liv. Clara Lidström hittar orden. De ord som jag inte hittar eller orkar leta efter. Det om sorgen och sorgens plats.
Varje dag. Varje andetag. I jorden runt omkring. I årstiderna. I hemmet. I mina tankar, mina känslor, mitt jag.
Förlusten är allestädes närvarande, likaså uppgörelsen med gud, ödet, karma...
Igår tände vi ljus på mammas grav och till helgen får pappas urna ett eget rum i kolumbariet.

Att våga tro

Utsikt från vardagsrummet

Min barndoms vintrar och en livslång dröm om att hitta en plats just här. Dalgången är smal och bergen kommer nära. Lekande vatten  utmed sluttningar, strida strömmar mot älven. Pappa arbetade där vintertid, lärde ungdomen leva i vildmarken, av vildmarken. Det var där jag, till min mammas förskräckelse, bjöd in Ingemar och Stig på kaffe. Ja, han stenis och han strand. Det var där jag hittade min första brevvän och bästa vinterlovskompis. Det var där jag fick hjälpa Bror att sälja smågodis i kiosken. Det är fjäll vi älskar. Här har våra äldsta söner lärt sig 360, 720, 900... jordliga snurrar runt egen axel. Här har Tovaliisa  åkt snabbfart från Kungsliftens topp till dalgången när väderkrafterna snabbat bestämde sig för yrväder. Nu har vi en plats. Vi befinner oss fortfarande i realitetens utmarker. Inte riktigt dröm, inte riktigt verklighet. Vi skurar och målar stegvis in oss i verkligheten. Vi vågar tro, i alla fall lite. Att allt magiskt finns för oss. Att allt inte ska försvinna. Att det finns något gott för oss detta år.