Onsdag

Har handlat; middag till oss och päronfestis till mamma. Det är bara päronfestis som fungerar, som smakar någorlunda normalt. Päronfestis till frukost, lunch, middag och kvällsmål. Handlandet är svårt då jag lämnar mamma för en stund. Svårt då rädslor och dimmig tidsuppfattning skapar oro. Varje onsdag bjuds det på levande musik i vinterträdgården, själsliga medikament för behövande. Björn Afzelius inleder eftermiddagens kavalkad av "gamla godingar". Mamma nynnar och småpratar om vilka låtar som hon själv brukar spela på keyboarden. Sen vinner smärtan och tröttheten och mamma orkar inte sitta i rullstolen längre. Nu sover hon och i morgon kommer några av hennes vänner körande från Norrbotten.

Bild från slutet av 70- talet; mamma, jag och min gudmor. Det luktar jord och gamla löv. Smutssnön har smält och isen på älven har brutit upp. Nästan tre Norrbottensveckor i april månad innebär årstidsskiftning. Björn krattar löv, Gunnar leker i sandlådan och jag hoppas på kattbajsfri sand. Vinteroverallen hängs in i garderoben och den vårliga cykelverkstaden står för dörren. Det känns underbart med vår och samtidigt ödesmättat. Våren 2015, vilken jävla skitvår. I samma andetag så vill jag, vi, att mammas sista vår skall bli fin i allt det här som är hemskt, dödligt och stundtals makabert. Mamma har bott i samma hus sedan 1965, men har nu flyttat från sitt älskade hus till 15 kvadrat vilorum med åkerutsikt. Min energiska och projektstyrda mamma i tysta rum som darrar av inre kontemplation och önskan om försoning. Det känns fel, helt galet fel. I allt det som är behåller hon sitt lugn, sin humor och en okuvlig förmåga att förhålla sig till det mänskligt förgängliga. På måndag samtal med mammas läkare nr... På måndag jobbvecka?

Pallen

Efter rundtur och tankar hit och dit valde mamma flytt till "Pallen", eller Palliativa avdelningen. Personalen är... bra eljest. En värme och ett intresse bortom det kliniska och byråkratiska. Han, den helt galet glada och varma undersköterskan. Han som får mamma att rodna och skratta... känna livet i sig. Han som också låter det allvarsamma ta plats. Han som verkligen valt rätt yrke, tusen tack för det! Hon som tittar in; fixar och pratar bort en stund. Hon som bjuder på vänligheter och ser till alla vardagligheter, ovärderligt! Vi bryter sängens sjukligheter med rullstolsäventyr och syrgasstöd. Mammas tidigare bak- och matintresse har förbytts mot olust, i det närmaste äckel. Smaklökarna spelar spratt och vi kan "nästan" skratta åt alla rätter som mamma numer avskyr. Päronfestis och kexchoklad funkar. Annars vit intravenös välling. Överleva, men hur hjälper man någon att leva.

Sjukhusljuset

Det märkliga är att i sjukhusljuset blir allt synligt. Åren som gått. Allt det som sagts, allt som inte sagts och allt som alltid väntat på att sägas. Vi pratar i bilen; om mormor, om morfar. 60- talet, 70-talet, 80-talet, 90-talet och alla de år som vi tillsammans minns. Bleknade fotoalbum med fräsiga och snärtiga kommentarer, bilder av ungdomlighet och våra känslor. Miraklet i människans biografi, alla människors. Min äldsta son och jag. Kropparna värker efter timmar sittandes på hårda stolar, men vår värk är övergående och i sammanhanget närmast banal. Alla dessa vitklädda; många varma och mötande, men också några med kliniska raster mellan utlåtandet och empatin. Idag möte med PAV, palliativa teamet. Värme och erfarenhet är en fin kombination. De såg kroppen, de förstod att själen är omöjlig att skära loss. Sen åt vi pizza och låtsades att allt smakade som vanligt.

Främmande i detta liv

Jag är främmande i detta liv. Har inte valt och skulle aldrig välja dessa kulisser. Vi såg två hundar riva, bita och slita ett litet rådjur sönder och samman på vägen mellan barndomsgatan och det sjukaste huset av dom alla. Vi stannade; jagade bort dom blodiga, ringde polisen och körde vidare. Vi rörde inte en min. I det liv som jag känner så skulle vi ha pratat en massa om händelsen; verbala utsvävningar av det mest fantastiska slaget hade skapats. Glada fantasifoster som sedan blivit till anekdoter. Vi rörde inte en min, körde vidare. Det finns andra saker i huvudet. Saker som att min mamma är sjuk, jätte sjuk. Att gud aldrig känts så långt borta och att jag inte hittar någon väg att gå, såsom jag alltid brukar. Saker som att vi skrattat i hissen åt den logistiska "galenskapen" i att far också är sjuk och vilar en våning upp, en våning upp i de sjukaste av husen. Barnträdgården ringde, lovstäd i ett annat liv. Ett liv som jag känner.