måndag 31 mars 2014

Väskan

Har ringt hela dagen, ett enda långt cirkelsamtal. Swiss Arlanda-Arlanda bagage-lost and found-Zurich LX-Swiss Zurich...
Konverserade på engelska när jag ringde Arlanda.
Sen knagglig tyska, hade behövt IPA som stöd. Tillslut ombads jag bokstavera. På tyska! Total förnedring.

Men jag hittade väskan! Hittade den!
Språkförbistringen tog ut sin rätt. Jag är hjärntrött och så himla stolt över mig själv för att jag faktiskt fortsatte ringandet, trots att hela mitt språkjag skrek "vatten över huvudet".

Nu kan sonen njuta av de åttio miljoner år gamla bergen.




Oro

Hela mitt vuxna liv har jag levt med barn. Vi har liksom gjort allt ihop; waldorferiet, snowboard och freeskii, fjällturer, bad, musikfestivaler, knasiga resor... Vi har skrattat, bråkat, gråtit och för det mesta haft så himla skoj ihop. De äldsta tycker fortfarande om att titta på bilder från resor och utflykter. Gotlandsresan t.ex. Björn la värmande kalkstenar på pojkarnas bröstkorgar efter långbad och sprang sedan för att hämta kameran i cykelkorgen. Ungarna låg kvar en lång stund ( Björn hittade säkert ett djurspår på vägen). När fotosessionen var färdig och stenarna plockades bort var Svante och Ingemar alldeles randiga av tryckmärken. Sånt som vi skrattar åt så här i efterhand. Eller den gången vi åkte på bilsemester i en liten Opel corsa och tog med såväl ungar som katten, illern och alla fina krukväxter eftersom ingen kunde vattna. Man blir en familj, växer in i varandra över åren. Nu är allt på väg att ändras. Vuxna barn som inte längre är barn. Tonårstjej och två små. Vad vi vill, kan och tycker är kul som hel familj har blivit allt svårare att få ihop. Det känns ledsamt på ett naturligt sätt.
Kändes märkligt när äldsta sonen betalade, planerade och bokade sin, ja sin, Alperna resa. Fick bita mig i tungan för att allt skitnödigt, förnumstigt och tjatigt skulle hållas stången.
Värsta oros-mammachocken fick jag när sonen skriver på fb att flygbolaget tappat bort bagaget och att han missat tåget från Zurich och att han inte fått någon som helst hjälp med boende. Att han dessutom upplever att personalen bemött honom surt känns bara så trist.
Så nu sitter jag här; försöker nå honom per telefon och fb. Försöker få tag på bokningsnumret så jag kan ringa och släppa ut lite ångest på flygbolaget. Men mesta delen av tiden så hoppas jag bara att han ringer och säger att allt ordnat sig och att han sitter på ett tåg mot Alperna och att allt är jättebra.

Det blir så klart jättebra och Svante en erfarenhet rikare?!

söndag 30 mars 2014

Lillebror och storebror


Nu är han på väg!
Vi hjälptes åt med packningen och Gunnar fick åka på boardbagen. Hen tjöt och skrattade om vart annat. Storebror köpte matsäck och bjöd lillebror på godisstänger, allt gott och kul. Lillebror sprang fram och tillbaka, hejade på alla hen såg och var allmänt superglad. När Y-bussen rullade in och vi tog packningen för att lasta in så skuttade hen bredvid sin mer återhållsamma äldre bror. När vi sedan kom till hej då kramen började lillebror ana att hen kanske inte skulle följa med.
- Tante följa meee!
- Tante följa meeeeee!

- Tanteeeee!

Storebror pussar och flera vinkningar senare lämnade vi busstationen med en besviken lillebror i släptåg. Om femton år får Gunnar säkert följa med Svante på alpernaäventyr.

lördag 29 mars 2014

Helgaktiviteter

När man är sex år då gör man naturkunskap.
 Om vinterkylan höljer och döljer så är våren en total sinnesretning. Det rinner och kvittrar, luktar, kladdar och kletar. Det springer och spritter, jorden öppnar upp och tränger fram under sin egen skorpa.

Våren är mig innerligt kär. Jag formligen dansar inombords dagar som denna lördag. Ljus, värme, frilagd mark och doften av jord, själslökarna vill slå rot.

Kälken står fortfarande lutad mot husgaveln, men inte ens Gunnar försöker sig längre på att dra den efter sig då den torra friktionen ger ett alltför stort motstånd. Inget utflyktsmål hade varit mer passande än det dagen bjöd på. Hamptjärnstugan belägen på en liten bergsknalle invid byn Tjälamark. Tillsammans med familjen-familjen upptäckte vi vårskogen; njöt av solen, grillade, hoppade på stenar och lekte med vatten.
Vattenfesten fortsatte vid hemkomst, Gunnar plockade nedfallna pilpinnar och lekte sopa/städa leken eller fiska. Hen fnulade på och jag och Tovaliisa åt choklad och pratade om skola, kompisar, frisyrer och en hel massa spännande.
Nu har Pelle ätit fruktmos, Gunnar och Björn spelar instrument i källaren och jag känner mig förnöjsamt trött.
Fiskelyckan är god, sagofiskarna nappar.
Vatten och höjd, en oslagbar kombination.

fredag 28 mars 2014

Utflyktstips



Jag tycker iaf att Gunnar skulle passa perfekt som renskötare.
 Helgens museibesök på en fredag istället för lördag eller söndag. Fredag! Alltså fredag; strålande sol och en Björn som kom hem tidigt.
Ingemar tävlar i Kläppen. Svante tvättade och packade inför alpernaresan och Tovaliisa ville vila efter skolveckan. Vi får helt enkelt vänja oss vid att vara fyra musketörer på äventyr istället för sju.

Västerbottens museum passar  fint i vårsol och med två små. Promenad bland gårdar och samevisten, minimuslek och den fasta stadsutställningen. Ett vinnande koncept. Vi tar ungefär samma aktivitetsrunda vid varje besök. Gunnar verkar älska tryggheten i den välkända lekturen, vilket gör att hen upptäcker nya nyanser varje gång. Tror mycket på upprepning när det kommer till barnaktiviteter. I det återkommande lever möjligheten att våga se detaljerna, våga stanna upp och verkligen uppleva. Barnens rajd uppskattades mycket och vi stannade en lång stund bland trärenar, koltar, klövjesäckar och ackjor. Fiket är rätt dyrt och faller inte alltid i mina smaklökars jord, men jag orkade inte packa kaffekorg så vi köpte kaffe och kaka. Vågade lämna de runda chokladsmakerna och beställde en hjortronkaka. Söt, mild och jättegod. Avslutade eftermiddagen med spring på museets öppna ytor då Gunnar på barns öppna sätt träffat en tillfällig kamrat.
Gunnar ville leka med Pelle och hen fick delta i leken genom att läggas på olika ställen.



Fredagen började lite väl tidigt även för piggelinarna.




Lägg till bildtext






onsdag 26 mars 2014

Slutar racka ner på mig själv

Min man sa vänligt men bestämt ifrån idag. Till mig.
Enligt Björn så måste jag sluta "racka ner" (kritisera)  mig själv. Tog lite funderingskraft och ångestfylld självinsikt, men ja det måste jag nog.

... eller det jag gör är en form av negativ självnivellering.

Enligt egen snabbanalys i grund och botten för att andra skall må bra, känna sig bra. Bättre än mig.

Ett pavlovskt ordbajseri, eller tourettes variant.

Ofta handlar det om förmågor som rör hemmets domäner: föräldraledighet, matlagning, barnuppfostran. Så here goes!

Jag kan laga mat, är faktiskt ganska smaksäker.
Jag har tagit ut nästan lika mycket föräldraledighet som min man för våra fem barn.
Jag och Björn är superstolta över våra fem barn som är alldeles lagom vilda, lugna, kloka, kunniga, fysiska, intellektuella, glada...
Jag är bra på att sy, nålfilta (torrtovning) och måla.
Jag är en lugn mamma.
Jag kan mycket om barnuppfostran och har dessutom en god intuition med fem barn i familjen...............

Helt otroligt, men jag fick liksom skärpa mig för att inte använda ord som ganska, rätt och faktiskt.


tisdag 25 mars 2014

Morgon till kväll

Morgonljus är tunt, skirt och bräckligt som att solen bara vill vakna lite. Borde vara förlamande trött efter fyra timmars sömn, men tröttheten bidar sin tid.
Vi går i skift, Björn och jag. Min tid är natten medan Björn sömndrucket sätter sig upp i sängen när gryningen kommer. Gunnar springer runt i rummet, världens käraste väckarklocka. Revelj ungefär samma tid som morgontidningen delas ut, runt femtiden. Pelle och jag myser kvar i sängen medans Björn och Gunnar äter frukost. Vid sjutiden går Björn på promenad med Gunnar och Pelle, så himla skönt eftersom jag kan sova ostört en timme. Jag lever på den sömnen, men denna morgon gick det bara inte. Ljuden från nedervåningen slog an och jag stressade upp mig över dagistvätt som tumlat hos Löfgren-Munter över natten eftersom våra torkmöjligheter är så begränsade.  Stressade upp mig över kvällens logistik; klubbmästerskap, föräldramöte, middagsgäst...

De tre musketörerna, Björn, Gunnar och Pelle, är nu ute på promenad. Tovaliisa har gått till skolan och Ingemar åkte i vanlig ordning redan vid sjutiden. Svante huvudvärks-sover. Försöker låta lugnet sjunka in, men det är så himla svårt eftersom det rör sig om minuter tills ytterdörren flyger upp och en tidspressad make står där. Men just nu är det bara klockan på väggen som låter.

Lämnar Gunnar på barnträdgården. Förkylning har minimerat gruppen, men storbarn bjuds in. Gunnar lite avvaktande, som hen brukar vara i "nya" konstellationer. Lockas av djurlådan. Med tuppenuppe i handen växer modet.

Tre vagnar i bredd. Umeå cyklar och känslan av att vara i vägen är påtaglig. Tre kvinnor provar fotriktiga skor, glada bäbisar i vagnarna. Det värmer hjärtat att se två små och deras lycka till varandra. De som säger att små bäbisar inte kan leka med varandra har fel. Pelle är helt klart minst; både i ålder, socialt och rörelsemässigt. En sävlig och stationär typ.

Värmande vårsol, så skönt. Går sakta och njuter av livet som knoppas ute och i mig. Pelle ömsom sover, ömsom pratar. Kinder, såna där mumsiga kinder; släta och mumsiga. Pelles mun är en uppåtmun och hens leende når nästan öronen. Stannar var och varannan meter för att leka tittut och höra skrattet.

Glad Gunnar i regnbyxor. Leker på snöhögar och tittar på hundbajs som friläggs i solskenet. Iste och chokladbitsnjutning i trädgården. Vi plockar pilpinnar och ritar i snön. Gunnar älskar att upptäcka saker i trädgården samtidigt som hen pratar oavbrutet med mig, oavsett avstånd.

Bokläsning och matlagning. Gunnar är jättetrött och vill höra bok efter bok, men en portion stroganoff slinker ner. Ingemar äter, packar och väntar på hämtning. SM vecka i Kläppen väntar. Björn äter själv när han kommit hem från jobbet.

Föräldramöte.

Pratar länge med Lisa. Länge.

Svante är piggare och det diskuteras kollektivavtal.

Kvällsmörker är tungt och förtätat. Gatlyktorna kontrasterar mörkret och gör det synligt. Tröttheten har jagat färdigt, kommit i kapp. Vill sova, men transportsträckan är lång.

söndag 23 mars 2014

Helgpixlar

Längtat solen och känner våren spira i mig. Särskilt "vårig" då fredagen bjöd på trevlig samvaro med fina vänner.


Bräntbergslördag tillsammans med familjen-familjen.
Söndag förmiddag med Björn och Pelle, brunch och guitars-the museum. Tovliisa och Gunnar teatersminkade sig.

torsdag 20 mars 2014

FTP och mammalunch



Borde läst det finstilta med större noggrannhet. Borde anammat normaltillståndet, krass negativism. Skyddsmekanism för att slippa alltför stor besvikelse.

Tredje statsmakten har på alla sätt styrt det kommande riksdagsvalet i en "pedagogisk" riktning. Skolan är numer rikets arena för politisk batalj, i synnerhet konsekvenserna av den "frikostiga" friskolereformen från 92. Synd bara att "drevet" i mångt och mycket sveper alla friskolor över en kam; pedagogiska likställs med koncernalternativ.
En känsla av maktlöshet infinner sig då man, likt många andra, stolt arbetar långt från vinstmaximeringens monetära grönbeten. Förskolor och skolor där eventuella överskott direkt tillkommer barnen/eleverna. Alla lärarsystrar och bröder som brinner för skolan som "skatteutjämnande" plattform och som verkligen inte lyfter bonusar (plural?) i mängder, eller någonsin. Detta oavsett huvudman.

Men... som Jerry William sa - det är svårt att vara kommunist i ett kapitalistiskt samhälle.


Så när det vita fönsterkuvertet från afa försäkring öppnades så var jag så himla glad och fylld av tillförsikt. I tanken hade jag redan läst meningen om utbetald FPT. I tanken skulle jag köpa såna där fräna löparskor. I tanken skulle vi laga bilen. Ytligt, ja absolut. Fjantigt, töntigt, medelklasslöjligt. JA!

" Vi kan inte betala någon ersättning..."

Vad är 90% av lönen...
Något så fjantigt som imaginära löparskor och service av en miljöbov. Men ändå...

Innetemperaturen sjönk några grader, men turligt nog var jag bjuden på mammalunch och blev dessutom upplockad för handlingspromenad.
Efter att ha träffat urfina bäbisar, ätit jättegod lunch och haft det så himla bra med två mammor, ja då har superlativ- kvoten fyllts och humörets kurva pekar uppåt.


onsdag 19 mars 2014

Bilder från dagen


Vinterfriluftsdag, vilket brukar innebära entusiasm och matsäcksplanering. Planeringen kom av sig lite då börsen är rätt tunn i väntan på barnbidrag. Tovaliisa föreslog äggsmörgås eftersom det både är billigt och gott, men något matigare tycker jag behövs när man skall köra pist en hel dag. Vi bakade både pizzabullar med oliver och kanelbullar. Gott, matigt, mättande och enkelt att äta. Frukt till efterrätt, varm choklad och vatten, voilà toppenmat för en dag i Angnäs. När vi släppt av frilufsaren på skolgårdens parkering styrde vi kosan mot öppna förskolan för lite lek. Längtan efter solen och knorrande magar gjorde att vi bara stannade en kort stund. Picknick och pilpinneplockning på gården ackompanjerat av varm choklad och kanelbullar. Galet gott med nybakta bullar, förvillande gott. Gunnar åt en bulle och jag åt fem... sex... och en halv.
Sen mådde jag illa och vi gick in för lite lugnare aktiviteter. Min tanke var att Gunnar skulle titta på Alfonsfilmen och jag skulle amma med slutna ögon, men Gunnar som ätit lagom många bullar ville hitta på något kuligare än att titta på film. Hen ville måla. Så vi målade och lagade lunch till Gunnar. Efter lunch la jag bröderna i vagnen och tog en timmes sovpromenad i solen. En sån dag som jag skall försöka ha i bakfickan en "regnig dag".


tisdag 18 mars 2014

Nära eller lära

Ditt kompetenta barn: det är föräldrarna inte barnen som trotsar. Barnen blir självständiga och de vuxna trotsar! (J. Juul)

Att leva med barn är att resa, en resa som man måste våga bejaka till fullo för vägen är målet. Som så många andra så upplever jag nu och då, ofta när tröttheten lägrar sig, att jag/vi kommit till vägs ände som pedagogiska vuxna.  Metodikarsenalen tryter och man gör tafatta reptil-retoriska ansatser.
Man glömmer det finaste med livet, att livet kan självt.

Det krävs självkänsla och självförtroende för att våga lyssna och lita på sin egna övertygelse och barnets signaler.
Svårt i en värld där barndomen i flera avseenden ses som ett nödvändigt ont och där snabbaste vägen till måluppfyllelse är att föredra.
Av största vikt i ett samhälle där normalitetens gränser krymper allt mer och en människas produktionsvärde symboliseras av meritvärden och lönecheckar.

Barndomens normalitet definieras av vuxenvärlden och det konsumerande samhällets definition av framgång.
En paradox. Vi hyllar idrottsliga framgångar, men ser gärna att vår fysiska virtuos inte "klättrade på väggarna" som barn.Vi beundrar nobelpristagaren i litteratur, men glömmer de sotade naglarna och oviljan att gå till skolan under högstadietiden. Vi lyssnar på politikerns vassa retorik, men tänker inte på att det krävs år av övning för att nå dit. Sånt som vi kanske inte tänker på när vi möter Vira 11 år som alltid har en granskande kommentar i bakfickan. Kanske tycker vi (vuxna) att hen är riktigt jobbig och obstinat.

Våra kommentarer avslöjar det konformativa tänkandet (mig i lika hög grad som alla andra)

* Hen är så snäll!
Ett uttryck som för små barn (bäbisar) betyder att hen:

- inte visar alltför starka känsloyttringar, lagomhetens lov och gärna i den muntra skalan.
- inte har ett alltför stort rörelsebehov, iaf inte när den vuxne samtalar med andra vuxna.
- sover mycket och gärna.
- äter allt som kommer i hens väg, det myckna ätandet ger pluspoäng.
-  utvecklas motoriskt, emotionellt, socialt och verbalt i "framkant"...

* Hen är så duktig!

Ett yttryck för yngre barn (dagis/tidiga skolåren) som betyder att hen:

- är extremt följsam mot den vuxne, typ lyder minsta vink fast tycker att allt är jättekul.
- har en rätt snäv känslorepertoar dominerad av den modesta glädjen.
- "kastar sig in" glatt och superpositivt i lek med alla som kommer i hens väg.
- äter allt, ja absolut allt som serveras, men lagom mycket.
- har ett stort ordförråd, gärna lite "lill-gammal" i språkbruket.
- läser tidigt och kan svåra ord.
- räknar alla ting som passerar och "glänser" lite extra i vuxnas närvaro.
- älskar att pyssla och sitter gärna still långa stunder, men älskar så klart att springa när den vuxna säger att det är ok.
- leker lugna lekar, gärna sociala rollspel där alla håller sams...

När tonårstiden kommer, ja då slutar våra normativa superlativ att hagla. Duktighetsfällan slår igen på allvar och många, ja fler och fler, orkar inte kraven. Det outtalade lycko-idealet ekar i samhällets- skolans och hemmens väggar.
Om våra uppväxta-bäbisar faller utanför normalitetens hägn, ja då tolkar vi det direkt som trots. Något som skall och måste korrigeras.

... men tänk om! Om det faktiskt är så att det är människan som frigör sig och vill självständighet. Tänk om det är så att den bästa frigörelseprocessen är den som verkar ur en jordmån full av: tillförsikt, lyssnande, empati, vidsynthet, förståelse och tid. Oceaner av tid.

Att se människan. Är så glad att den föräldratidning jag saknat äntligen kommit i tryck. Fick hem den i brevlådan idag och har i skrivandes stund "bara" hunnit läsa porträttartikeln av Kim Hazelius, men blev så inspirerad att jag bara behövde skriva av mig lite.


måndag 17 mars 2014

Ständig rörelse


Jag har liksom alltid sprungit genom livet. Alltid steget före. Inte känt nuets sötma. Drömmar, planering och projekt. Min allra käraste gymnasiekompis var precis lika, så...
Vi vävde drömmar om framtiden och älskade  impulsivitetens kraft. Längtade bort. Bort från den "tråkigaste" av städer. Bort från småstadens attityder och värderingar. Kanske allra mest bort från oss själva till de personer vi trodde oss vilja vara.
Så kom jag att älska min motpol. Han som till sin natur trivs i varje ögonblick. Han som älskar vägen och vars grundstämning är lugn-förnöjsamhet. Jag vet och förstår att han ibland, kanske ofta, blir skogstokigt less på mina tankar, idéer och infall. Att jag uppslukas och låter min förälskelse i nya projekt ta över mig helt. Mitt arbete, främst mitt arbete. Älskar skola; skolutveckling, pedagogik, värdegrundsarbete, lektionsplanering, timplaner, kursplaner, styrdokument... Ja, nästan allt som har med skola att göra. En mångårig passion som hela familjen kan bli helt galet less på.
Under föräldraledighetens första månader bultade skolfrågorna och jag hann tänka att det aldrig skulle gå, det här med föräldraledighet. Månaderna har gått och jag har lärt mig mer än jag någonsin vågade drömma om. Simmat ut på okänt vatten som ensam vuxenansvarig, som så många människor (läs kvinnor) gjort och gör. Mött mig själv. Utvecklat en pragmatisk sida som jag inte trodde fanns. Hittat lösningar och tvingats känna nuet in på skinnet. Är fortfarande en livsresenär, en drömmare som vill framåt, men nu med ögonblickens närvaro. Så...
gårdagens vårsol väckte sommarlusten i mig och nu planerar jag och Pelle familjens kommande sommaräventyr, från fjäll till hav.

söndag 16 mars 2014

Söndagsutflykt

Galet väder; gröna ängar, solsken och isande vindar.





Riktiga trynen fascinerar och skrämmer.

Dagens bästa, att plocka torrt gräs till bäbä med farfar.

Korna beskådades från Björns trygga famn.

Hjälp och Woaw var dagens ord.

Sjungande kålmask på väg hem.




lördag 15 mars 2014

Fb politisering

Facebook bubblar av länkar, gilla markörer och kommentarer.
Nyliberalism och eurocentrerad nationalism; en dystopisk kökkenmödding som behöver reageras.
Demokratins förfall i en värld av etisk- och moralisk laizzes faire.
Rasbiologi förklädd i smutsig demokratikappa och Kubakris i modern Krim-tappning...

Facebook, en plattform för allas lika värde. Politisering, en resa från det civila dokusåpa samhället.

Gläds åt den mänskliga handlingskraften i artiklarna, debattinläggen och kommentarerna. Människor vågar komma ut ur likgiltighetsgarderoben och själva visa "färg". Helt enkelt stå upp för sin nästa även om denna inte har samma kön, sexuella läggning, etniska- eller religiösa bakgrund. Att våga agera, inte "bara" ord-kokettera. Att göra för andra utan egocentrisk konsekvensetik.

Tack alla Ni:
som stoppar rasistiska och antidemokratiska studiebesök.
som säger till när rasistiska glåpord slängs omkring.
som inte låter sexistiska påhopp stoppa er, utan agerar genom att skapa debatt och gemensamma plattformar...

Ja helt enkelt alla som förstår att kampen för människors lika värde vilar i vår gemensamma handlingskraft.



Utveckling

 Det är min fullkomliga övertygelse att alla människor vill lära och lära hela livet. Från liv till liv. Lärandet, som jag mött, följer  inte i alla avseenden något kantianskt a priori. Logiken och fjärilseffekten.

I ett hushåll med sju personer och en hund blir kaosteorins egenskaper tydliga.
En ständigt pågående process av induktiva och deduktiva analyser. Det är det här med "hönan och ägget".
 Arv och miljö. Växt och uppväxt.
Kön, plats i barnaskaran, faser, åldrar, attityder, kompispåverkan, familjesituation, uppfostringsmetoder, livsväg, individualitet...

Att som trött småbarnsförälder orka ställa frågan.
Vem är du och vart är du på väg?


Utvecklingsdynamiken känns ibland översvallande; från vuxen son som söker eget boende till tvååring som plockar disk i raketfart och sex månaders som övar bakåtkrypning.

Min och vår största och ibland svåraste rikedom.

Livet, känslorna, rädslorna och logistiken.
Att "få ihop" tillvaron i en familj på sju.

fredag 14 mars 2014

Dagen som kom av sig

Planerad arbetsträff på morgonen och sen bil mot universitetet för att titta på Asta kask (20 år sedan sist) tillsammans med en kompis.
Logistiken funkade inte så universitetsplanerna ströks. Sms från jobbet och jobbplanerna ströks.

Allt kom liksom av sig, där i hallen med kappan på och Pelle i babyskyddet.

Tröstar mig med gårdagens goda frallor och njuter av solen vars ljus silas genom vinterfönstrens smuts. Det ser nästan ut som att fönstren lasyrmålats med kimrök.


torsdag 13 mars 2014

Tv

Bröderna tvn och den trötta mamman

Sängens funktion som viloplats är ett avslutat kapitel, åtminstone för en helt hysteriskt oöverskådligt lång tid. Hur ofta jag än byter sängkläder kladdas det med välling, mjölkkräks och läckande blöjor. Ett nytt lågvattenmärke nåddes i förgår natt när Björn krasst konstaterade att en kisspöl i paritet med en liten insjö bildats och han bara ryckte på axlarna och vände huvudet på Pippi vis.

Samsovning är underbart, men ack så otroligt varmt. Kliande röda märken från armhålorna och ner, kärleksfulla närhetstecken mellan mig och det varmaste av bebishuvuden. Bröstkorgens röda revor efter "trampande" bebishänder svider och kliar de också. Matchar fint bristningarna på magen. Känner mig som en kubistisk zebra målad av Picasso.
18 månader av sömnbrist!
Barns sorg är ofta "randig", vrak-konsekvenserna av sömnbrist likaså.
Trampar vatten. För det mesta med tillförsikt och viss vigör, men vid minsta våg eller bris blir vattnets kaos övermäktigt och vrak-känslan uppenbarar sig.

Efter dagens handlingssejour med gråtande bebis och springande tvååring var vrak-känslan förlamande. Tacksam för televisionens hjälpande hand.



.

onsdag 12 mars 2014

Promenaden en folkrörelse




Dagar, veckor, månader av gråskalor. Förtätad och tung i sin ögonblickliga lätthet. Älvtåets konturer framträder äntligen under solens penseldrag. Promenad har lagts till promenad och vid det här laget är sinnena vana vid promenadstråkens miljöer och fångar upp naturens små skiftningarna.

Bäddar Pelle och Gunnar varmt, väldigt varmt då jag räds kombinationen av små kroppar och kalla vindar. Barnen svettas istället, vilket säkerligen är lika "dumt". Välling till Gunnar och kaffe på termos till mig.

Blöjor, tvättservetter, plånbok, mobiltelefon och kameran jag fick av Björn (inte en systemkamera, utan en rosa barndito men väl fungerande och framför allt billig), allt vi behöver mitt lilla gäng och jag när vi utforskar världen.

Promenerar raskt och låter hjärtat arbeta vilt när båda barnen sover. Efter två täta graviditeter vill pulsen  stegra sig. Mössa och handskar läggs i varukorgen, kroppens värme vill ut. Måste ut.

När Gunnar och Pelle vaknar letar vi oss till en parkbänk eller det sittdon som naturen erbjuder. Vällingstund och amning, mjukt uppvaknande.
Med Pelle i vagnen och Gunnar ömsom springande ömsom sittande, hoppande, snurrande och då och då gående fortsätter promenaden.

Vi tar oss alltid tid att göra promenadstopp, t.ex. köpa en bulle, titta på fiskar i en djuraffär, leka i en lekpark.
Promenadens längd och geografiska snittsling varierar beroende på lust, önskemål, väder, tid... En regntung dag håller vi oss närmare hemmet. En torr och lite varmare dag promenerar vi gärna längs älven till Bölesholmarna, bildmuseet eller biblioteket. En himmelsblå dag lockar Nydalasjön runt.

Det finns en uppsjö av arrangerade föräldra-barn aktiviteter, många säkerligen helt underbara. Jag skulle vilja slå ett slag för föräldra-barn promenaden och det hade ju varit helt fantastiskt att gå tillsammans med andra föräldrar och barn. En folkrörelse.

tisdag 11 mars 2014

Bästa vänner




Läste en statusuppdatering  på fb, en sån som gör mig glad.
En om den otvungna och oändligt stora kärleken mellan två bröder som leker världens bästa lek, leken när de två är bästa vänner.

Det var så fint skrivet och jag minns med nostalgisk värme hur Svante hämtade böcker (bilderböcker) ur träskåpet och läste högt för Ingemar. Ingemar lyssnade uppmärksamt, men mest av allt tittade han på sin storebror.

Läsestunderna avslutades alltid med samma fina ord -för visst vet du, vi är bästa vänner för alltid. Varje kväll under flera år, samma läsestund och samma kärleksord.

Gunnar är två år och idag firar Pelle 6 jordemånader. När lillebror börjar klass ett går storebror i klass två.

Livets längsta relation.


måndag 10 mars 2014

Hemma


Smutsiga plogkammar, korniga och insjunkna invid stammar och plogbilsmarkörer.Bar asfalt. Bruna vattenpölar, samlingsplats för sånt som luktar och kletar. Efter tusen nyanser av grått trängde solens strålar in i själen och färgade ledan och längtan i värmande cinnober. Vackra vyer, sovande barn och lättstyrda vägar.
Packade upp, köpte tulpaner, värmpizza och smågodis. Tittade på youtubeklipp tillsammans med Svante och Ingemar, sen dekadent film med DiCaprio. 
Tacksam för måndagen. Att vara hemma.

söndag 9 mars 2014

Sportlovet i bilder

Födelsedagskaffe hos Munter-Löfgrens.

Trettiofem glada mil efter den blåaste av vägar belönas med godishus.

Solkattens varma choklad med vispgrädde, precis som när jag var liten.

Tovaliisa och Gunnar i liften.

Pelle vill vara med hela tiden, nöjd "uppbullad" i barnstol.

onsdag 5 mars 2014

Den onda

Jämställdhet är viktigt.
Jämställdhet är jätteviktigt.
När vi skall resa bort så är det som att den onda maktanden/biologistanden/könsrollsivraren tar över min kropp.
1. Jag packar allt "mjukt", d.v.s alla kläder eftersom min degenererade hjärna misstror män (plur) och barn.
2. Min degenererade hjärna säger åt min mun att beordra Björn att packa allt "hårt", d.v.s. skidor, snowboard, vagn.
3. Osannolikt nog övervakar jag dessutom allting som värsta Säpo polisen.
4. Avslutningsvis avfyrar jag "utvecklande" kommentarer, typ ett utvecklingssamtal i farten. Skjuter från höften och skottsalvorna träffar den eller dom som kommer i min väg.

När sedan allt är färdigpackat och Björn, barnen och hunden sitter i bilen, ja då lämnar det "onda" min kropp och jag hoppas att alla är pigga och resesugna.

Måste skärpa mig.

tisdag 4 mars 2014

UBMEJEN BIEJVIEH 2014

 Sportlov och några dagars hemmaledighet innan innan fjälliv på liten yta.

Vi packade våra saker och pilade iväg till Västerbottens museum för att titta på renar och sameslöjd.
Positivt, vi såg renar.

Att tänka på!
Allt blir roligare om Gunnar sover lunchvila i "vanlig" tid.
Köp inte tokdyr vuxen-lunch (stark soppa) till en (Gunnar) tvååring.
                                                                                     Bara att tänka på...

Födelsedag




Inte som det brukar vara, men fint. 
Fick pynta med ballonger och serpentiner, baka gräddtårtor och fetaostpaj. Fick tända tjugo tårtljus och sjunga -Ja må han leva. Fick vara med när ljusen blåstes ut och presenter gavs. 
Sen blev Gunnar duracell-glad och det var dags för pappan, mamman och de minsta att promenera till Munter-Löfgrens.

söndag 2 mars 2014

Inför 20 års dagen

Födelsedagstraditionerna i vår familj har under alla år följt ett relativt bestämt mönster, naturligtvis med jubilarens aktuella preferenser som ledstjärna. Morgonsång och presentöppning, tårtfrukost (alltid prinsesstårta). På kvällen födelsedagsbarnets middagsval och på det tårta, men nu hallon-maräng. Efter några dagar firande (igen) tillsammans med farmor och farfar, fastrar och kusiner. Hemskt nog nästan aldrig barnkalas. Har alltid skjutits på framtiden och sen kommit i skymundan till förmån för livets alla måsten.

Vår tjugoåriga tradition står dock inför omdaning.

Liten och hårig föddes vår förstfödda en kall natt i mars 1994. Född i vecka 36, men kraftfull i sin litenhet. Vi var så unga och så förälskade; i vår lilla, i varandra och i vår gemensamma framtid. 20 år fyller Svante i morgon och jag vet inte hur han vill fira; om han är hemma, om han vill fira med oss i familjen, om han önskar någon present...

Har frågat, men svaret har liksom hängt sig i tomhetens talrum. Säkerligen för att min vilja att planera ett härligt firande inte riktigt harmonierar med en tjuoårings - sociala, fria och flexibla tillvaro.

Jag förstår, men det känns ändå lite vemodigt. Som att komma till vägs ände efter en lång resa, att tvingas byta riktning fast man (jag) inte känner sig redo. Jag har ofta använt William Blakes "to teach these souls to fly" som symbolisk bild och talande text vid lektioner, föredrag och föreläsningar och min tanke förstår ordens innebörd, men hjärtat är rådvillt.

I morgon blir han 20 år, med eller utan prinsesstårta.