Nyårslöfte

Varje år, så långt tillbaka minnet räcker, har jag givit mig själv, livet, Gud eller ödet om man så vill ett löfte inför det nya året. Man kan lugnt säga att den röda tråden saknas, det har handlat om allt från hundpromenader till att bli en gladare mamma.

Mitt löfte har dock aldrig varit "bajsnödigt", utan mer en naturlig påföljd av vissa mer eller mindre önskvärda beteenden, skeenden eller fenomen.

Inför årsskiftet 2012-2013 så har utbudet av löfteskonsekvenser ökat sin avkastning. Inflationen av vad jag skulle behöva lova hit eller dit kan liknas vid Greklands valutabalans.

Men som mycket i livet kommer det till en när tiden är mogen. En tanklös kommentar idag samt ett blogginlägg (helt utan samröre i övrigt) fick mig att inse vad mitt löfte måste vara.  Att jobba på att vara mindre rädd.

Mindre rädd för att:

Säga ifrån när andra definierar vem jag är eller framförallt HUR jag är.
Kräva empati, förståelse och utrymme när jag berättar om sådan som rör mig som person.
Visa vad jag faktiskt inte gillar.
Misslyckas.
Vara tyst.
Någon som jag älskar skall vara eller bli sjuk.
Ta det lugnt när huset är i stökkaos.
Andra familjemedlemmar skall göra saker, t.ex. packa när vi reser, på annat sätt än jag själv.
Lämna saker till morgondagen ogjorda...

Ett år med Gunnar

 

Julstämning hallå

Väntar förtröstansfullt på att julstämningen skall infinna sig.

Min önskelista

Lugn och ro inuti och utanpå.
Sprittande glädje och energi.
Sol, men inte så kallt.
Snö, men inte för blöt.
En fin berättelse.
Ett varmt och lyssnande öra.

Hemstad

Besökte uppväxtstaden i helgen eftersom mor fyllde 70 år, 70 fatta!
Boden, en gång hem för Sveriges guldreserv, en gång länssjukhusets hemvist, en gång Sveriges Pentagon, en gång en blomstrande hyllning till den svenska industrialiseringens flaggskepp, järnvägen.

Nu en stad med tomma sågverk, rivna bostadsområden och industri- och vårdlokaler som väntar längtande på liv och själ. Stadens två högstadieskolor har nu blivit en; minskande födelsetal, krympande elevunderlag och ökad arbetslöshet. En sovstad vars gator bär spår av en annan tid.

My home town.

Natten

Njuter av den sena timmen med vetskapen om att i morgon är det föräldraledig fredag, en föräldraledighet som sakta går mot sitt slut. Det känns vemodigt på ett märkligt sätt, nästan som en punkt som tar en lite på bar gärning. Höstens två heldagar med Gunnar har varit och är veckans guldskatter och familjens lillkille har kommit att bli en källa till glädje för alla. Hen är vid 11 månader, en långhårig söting med bestämd vilja och okuvlig äventyrslust.
Hur skall det gå utan våra långmornar i sängen med bus och dräggelbitpussar?
... men innan dess en julledighet tillsammans.
Hoppas på många skidturer under blå himmel och med en glad Gunnar i pulkan.
... men nu kommer natten, kall och underbart lång.

Den lilla njutningens ögonblick

På kvällen avbefolkas arbetsplatsen. Det blir tyst; inget sorl, ingen kakafoni av tangentknapprande fingrar, ingen kaffemaskin, bara tystnad och egna tankar.Skönt och ibland lite ensamt. En stor portion av min vakna tid tillbringar jag mellan lasyrfärgade väggar och bakom spröjsade fönster, tillsammans med unika människor. Jag blev inte rökande, svåråtkomlig, poet i Paris, men det känns faktiskt bra ändå. Helt okej. En helt vanligt ovanlig och spännande person som lever ett helt vanligt och fantastiskt liv. En som bejakar den lilla njutningens ögonblick. Tycker om stunden när dagens värv är färdigt, klart, finito. Minuterna innan det är dags att låsa och gå hem. Att i tysthet ta på sig ytterkläderna är en lyx.

Dagen dagen

Det inre motståndet på morgonen var stort. Trött in i märgen efter en skrik och amningsnatt. Iskallt ute och inne, mörkt och sedan en trång buss in till Stadshuset. Känslan av att vilja krypa ur skinnet var stor.
...men så fel man kan ha. Kommundagen har varit  helt super; trevliga kursare, lärdomar i massor och några nya citat till citatsamlingen. Dessutom god mat och julpyntad miljö med höga gamla fönsterbågar. Kände mig uppåt värre när jag på eftermiddagen åkte till jobbet för några timmars skrivande.

Tack dagen för vad du bjöd på!

Helgens begivenhet

I helgen är det Novemberrock på Verket med Foam, Sharan wrap, Sista brytet och JA. Trevligt folk, billig öl och bra drag för endast 50 kr.

Gå in på:
 http://www.facebook.com/events/285288654914064/300961976680065/?notif_t=plan_mall_activity

Hemma

Äntligen hemma i Umeå efter en veckas maratonstress. Har gråtit på bilverkstad i förorten. Har vandrat runt med bäbis, resväska och trötta fötter för att hitta bostad i ett vintergrått Stockholm. Har dragit barnvagn mil efter mil genom söders gränder i  jakt på sinnesro och stressavslappning. Har pungat ut med 15 000kr i oväntade utgifter. Har samlat bevis till polisanmälan. Har känt hopplöshetens närvaro i allt och överraskats att det faktiskt alltid kan bli värre.

... och ja, det är inte så att vi missat att utnyttja en veckas ångerrätt det är lite mer komplicerat än så, men tack ändå för alla välmenade tips.

Argresan

Ville verkligen inte åka till husvagen efter en intensiv höst med amningsnätter och lång långa arbetsdagar, orkade helt enkelt inte tänka på packning (orkar märkligt nog inte släppa kontrollen över familjens kollektiva packning), bussresa med 10 månaders och annat som jag inte ens orkar skriva om. Luften gick helt enkelt ur mig och hjärnan regregerade till stadiet "finn fem fel hos andra". Fel hus. Ingen bil. Irriterande busstider. Smutsiga kläder. Jeans som skär röda linjer i magfläsket. Bröst som läcker och liksom bröstar sig fult och framförallt ingen som bara var tyst och gjorde som jag sa.  Listan på potetiella störningsmoment var rätt lång. Framme i Tärnaby hade sonen städat husvagnen, slagit på värmen och Gunnar var så glad som en liten uggla bara kan. Bit för bit föll argskalet av och lugnet strävade sig in mot hjärttrakten. Vi bestämde oss för att fira såväl jul som nyår i husvagnen och det känns riktigt skönt.

Konstnärligt campus

Varje söndag drar vi iväg på familjärt söndagsnöje, d.v.s. en tur till bildmuseet och konstnärligt campus med finaste utsikten i hela staden. Idag bjöds det dessutom på rundvandring med Henning-Larsen arkitekter som berättade om områdets tillblivelse och tanken bakom tak, väggar och rum. Det blev en heldag med lunch, fika och trevligheter för alla; pyssel för Tovaliisa, spatiala utmaningar för Gunnar som aggerade golvmopp och för mig och Björn en söndag såsom vi gillar (estetik, smaklöksstimulans och kultur).  Flertalet umeåbor hade sökt sig till museet, däribland trevliga arbetskamrater. Är bara så himla glad för "vårt" fina nya bildmuseum.

Matkasse för kärnfamiljen

Blev så himla inspirerad av samtal med vänninorna idag där Linas matkasse kom som hett tips.
Efter familjeöverläggning så fick jag "fria händer" att beställa denna önsvärda friktionslösande stämningshöjare. Några tangentslag och så... fantastiskt, underbart! Färska råvaror, nya gastronomiska utflykter, fisk som man kollat av mot världsnaturfondens fiskguide och så...            "vår matkasse är planerad så att du ska slippa slänga mat". Ja, med all säkerhet eftersom vår familj faller utanför matkassenormen, d.v.s. 4 personer. Kunde i.a.f. inte barnkassen vara så flexibel att en familj kan bestå av en unge eller åtta. Med tonåringar i familjen och en egen glupande aptit så funkar det helt enkelt inte med en kasse, frågan är då om vi skall beställa två? Fast då blir det liksom 1500 spänn för en vecka. Tips på flexibla kassar mottages gärna! Tillsvidare blir det Björnkassen.

Aldrig

Man ska aldrig kolla mejlen på eftermiddag- kväll, absolut aldrig om man dessutom är föräldraledig.
Varför lär jag mig aldrig?

9 månader

 9 månader går fort, usch för fort.

Att faktiskt lyssna

Livets möten med olika människor ger avtryck, olika avtryck: stora, små, tunga,lätta. Avtryck man kärleksfullt bevarar och avtryck som man hoppas tiden filar ner. Är inne i en period av rannsakan, rannsakan av alla de avtryck som jag bär och vad som har gjort och gör att vissa avtryck omges av en ljuv och värmande ton, en längtan som värmer. Människor och minnen som finns där som stöttestenar och vägvisare.
Disparata och mångfasetterade är de, men alla med en gemensam nämnare av samförstånd och värme. Det medvetna, empatiska och aktiva lyssnandet. Har någongång någonstans snappat upp begreppet dialogens innersta väsen, ett begrepp som i mångt och mycket summerar vad jag tänker och känner. Verklig, organisk och empatisk dialog är när den som lyssnar gör det aktivt; använder sin egen empati för att förstå, sin erfarenhet  för att komma med tips, synpunkter och kommentarer, får den som berättar att känna sig lyssnad på i verklig mening, kanske till och med gå ur samtalet med lätta fötter och en känsla av att nya horisonter skådas. Inte en känsla av att "fan varför sa jag någonting". Det kräver mod, kunskap, kärlek, empati och framförallt en god vilja. En vilja som är kraftfull i med och motgång, en vilja som bygger bärande relationer, närande relationer, oavsett om det gäller familjen, arbetet eller egentiden.
Vår tid av nyliberalism, stress, självförverkligande, egocentrism och sköt dig själv och skit i andra attityd gör att den goda viljan för en tynande tillvaro i relationernas söndermarker.
Samhället förändras, men de innersta behoven är konstanta. Vägen till ett hjärta är alltid rött av engagemang, liv och empati.

Ett paket

 

 Det kom ett brunt paket...

Nya vinterskor, liksom samma känsla som när man klippt sig på salong, d.v.s. man är till en början inte riktigt riktigt bekväm.

Realitycheck

Heldag med hedersrelaterat våld, en informativ och, för mig, tankeväckande dag. Kultur, genus, jämställdhet och normkritiskt perspektiv. Tillbaka till rötterna i hum.husets lagom paranta fik, med gamla rökrummet som pausrum efter vilda diskussioner. En verklighetscheck när man får rapporter från verkligheten för , inte en utan flera, andra skolor. Enorma klasser, minimala resurser och konflikter som handlar om liv och död, patriarkat och förtryck. Vilka fantastiska människor det finns, människor som tror på människor.

Stor-liten och en diskmaskin

Många bollar

Tycker så himla mycket om nya bildmuseet nere vid älven. Tillbringade söndagen utanför museets bibliotek tillsammans med Magdalen, Alvira, kaffe och två chokladbollar. Älven flöt förbi, grå och sådär höstdyster och samtalen flöt på om livets alla möjliga märkligheter, så himla skönt. Måndagens föräldraledighet har varit sisådär. Bildar mig veckans tre arbetsdagar (denna vecka) och  högen med uppgifter har "klämts in" under Gunnars sovstunder, känner mig helt utpumpad eftersom hjärnan inte riktigt var med på spårväxlingarna från ad-droppar till lärande ledarskap och federationsrapporter.
Snart kommer storbarnen hem och jag som liksom inte hunnit fundera på middagen än, får improvisera ur min begränsade repertoar.

 

Promenad

Har promenerat 1,5 mil idag. Från Mumindalen till stan för att se när sonen tävlade. Från staden till Mumindalen för att äta och vila. Från Mumindalen till Scharinska för att lyssna på Loosegoats och träffa trevliga folk. Från Scharinska till Mumindalen, en "käck" promenad i kvällsregnet. Var det värt det? Helt klart, har haft en toppendag och känner mig uppfylld av Christian Kjellvanders underbara röst. Älskar Songs of soil, men Loosegoats värmde också.

Bra och ...vardag

Auskulterade igår på Tomtebogårdsskolan. En helfin dag med nya möten och lärdomar, en ynnest att arbeta inom skolans värld och stå inne, så tydligt, i en lärandekraft (låter kanske som en floskel, men så känns det). Mamma hälsar på och dagen har varit hektisk med flängande runt omkring i staden, samt snabb hamburgerlunch. I morgon väntar stadsfika tillsammans med en god vän och sedan konsert på kvällen, vilket känns helt underbart i en tid som består av 100% vardag:
Långa arbetsdagar, knasnätter med bebisstrykjärnet i sängen, amningsmaraton, oro för Gunnars viktkurva som stagnerat och "vägrar" lämna 9 kilossiffran, bilbristen, ostädade rum, blommor som dör och annat vardagsaktigt.

Gunnarrapport

Dagens Gunnar.

Söndagspixlar

 Något helgande av vilodagen existerar inte i egentlig mening. Sovmornar, frukost i sällskap av DN eller P1 eller kanske en kopp te framför kaminen, inget som känns aktuellt en söndagsmorgon som denna. Snarare magpruttbus i sängen med lilldräggel (Gunnar), grötfrukost, bebissaga (man kan säga att det inte direkt finns några undertoner i själva berättelsen), blomfix med Gunnar på ryggen och sedan frukost med Gunnar på storebrors rygg.

VI och DOM

Alla letar parkeringsplats. Alla är sådär lagomstressade och sista minuten fixade. Alla bär spår av livet; grånade hårstrån letar sig fram under sedesamt fyra nyanser av grått mössor och jeansen har åkt någon centimeter längre upp, vilket vittnar  om gravitationens oåterkalleliga kraft. Dressman männen har dagen till ära 80-tals skinnjackan,bruna Meindel kopior på fötterna och röd, brun eller grön flanellskjorta, samma män som framför tv:n bär svarta urtvättade joggingbyxor och sweatshirt med dragkedja.  Kvinnorna som i sitt anletes svett kämpar med att bevara någon form av ungdomlig moderiktighet, en ansträngning som i mångt och mycket är fruktlös.
Vi. Vi som lutar oss in mot varandra. Nära, så nära att bara vi skall höra. Inte är vi som dom, nej vi är annorlunda. Inte medelålders bleknade, avdankade kopior av det som en gång bar stringens, liv och vitalitet. Vi. Vi är fortfarande intressanta. Vi är inga jävla dressman människor. Vi har inte fotriktiga vinterskor och jeansen uppe i skrevet. Vi är allt som dom inte är...  

Fast vi visar inte längre legitimation på systembolaget. Vi är stela på morgonen och stretchar fötterna för att få igång senor och cirkulation. Vi somnar framför tv:n till ljudet av rapport och vissa av oss ser mer än gärna Morden i Midsommer. Vi har bytt Stale (nu WU) mot WE:s lite mer vuxna linje. Vi försvenskar engelska låneord för att visa att vi inte fallit för engelska språkets hegemoni. Vi är föräldrar i första hand och individer i andra och snart bär vi också brallorna högt upp i skrevet, fast det gör ingenting för det kallar vi för mode.

Skor

Jag behöver köpa vinterskor, eller som någon kanske skulle säga  höstskor som jag går i om på vintern. Jag har en fäbless för skinnskor, gärna svarta, låg sula och bred läst, m.a.o. de flesta skor som min absoluta favorit skoaffär, Knulp (ja, jag vet namnet men för sakens skull hämtad från en romantitel), har att erbjuda. Började letandet föregående vinter då mina svarta Kinnakängor signalerade utmattning, men inget föll riktigt i smaken. För styva, för fula sömmar, för moderna, för utmärkande sulor o.s.v. Har äntligen hittat ett par av samma märke som jag haft flertalet ditos, såväl sommar som vinter. Vet på förhand att skinnet är mjuk och lästen sådär bred som jag gillar, fint med smal läst på andra men jag får en alltför pippinätt känsla för att trivas.
Priset får dock kinderna att blossa och skämskudden att tas fram.

De små tingens meningslöshet

 En föräldraledig dag som denna har jag tid att göra härligt simpla saker som att glädjas åt de ljuskoppar jag hittade på Kvantum i reavagnen för tio riksdaler. Rofyllt i sin meningslöshet, vilket jag ger mig själv i present.

TV

Jaha i helgen var det Mikaeli. Kom och gick rätt obemärkt. När storbarnen vara små pysslades det med lönnkronor, berättades det riddar Göran (namnet känns dock inte jättespännande, inte som Tristan) och bjöds det på gröna äpplen som skars vid ekvatorn så att stjärnbarnet framträdde . Inte en enda liten höstserenad blev det. Funderar på hur Gunnars uppväxt skall te sig med två lite "äldre" föräldrar som dessutom kört slut på de flesta måsten och tvärsäkra övertygelser. Här vankas halvfabrikat, tv-spel och dammsamlande syrningskärl. Årstidsbordets egenhändigt sydda svampfamilj är väl undanpackad i klädskåpsmörkret och träleksakerna blandas med plastiga diton. Mitt 18 år yngre jag skulle rysa av pur förskräckelse. 

Fast å andra sidan så är storbarnen helt fantastiska så det blir väl ok....... fast å andra (tredje)sidan så hade vi ju ingen tv?!

Suddiga pixlar

Lägg till bildtext

Fotar dagligen mitt mirakel Gunnar. Fotar med min skruttiga mobilkamera eftersom kameran kameran blivit trött efter flertalet skolresor med storbarnen. Minst en bild om dagen har det blivit och min avsikt är att skapa en bok över Gunnars första jordeår i bild och ord. Varje fotad bild ( där man faktiskt kan urskilja vad bilden visar) kräver trefaldiga försök.

Gunnar just nu

 

                                                             Gunnar 8 månader (snart 9)

9-10 kilo tung ca 76 cm lång.

Två tänder nere och fyra på gång uppe.

Äter Hipp barnmatsburkar,pasta, sötpotatis, fisk, vitt bröd, korv,gröt och yoghurt. 

Dricker bröstmjölk, vatten och standardmjölk.

Kryper, står mot allt som går att stå mot och går mot allt som går att gå mot.

Pratar mama, dada, gaga, papa samtidigt som han svänger armarna.

Kan spruta mat.

Favoritsysselsättning: sitta i bärselen, amma, äta hundmat, smaka på andra bebisar, lyssna på sånger och bita på sladdar.

Gillar inte att klä på sig.

Stora och små

Tovaliisa 11 år

Svante 18 år

Ingemar 16 år

Var helt slut i torsdags. Långa arbetsdagar, amningsnätter och vardagligt tjafs när sex personer plus hund samsas på 100 kvadrat. Men i allt liv som bara rullar på, levs och tar plats så finns en enorm tacksamhet för att tre tillslut blev fyra. Kan bli arg, irriterad och helt indignerad i mitt föräldraskap, men bakom alla skitiga strumpor, klädhögar och länsade kylskåp finns samhörighet och tillhörighet. En familj, vår familj.

Gunnar 8 månader

Morr

Vet att det kanske väcker anstöt att jämföra men...
Efter morgonens  Konflikt i P1 ser jag tydliga paralleller mellan Muhammed-filmen Innocence of Muslims och "andra" idiotiska fenomen såsom att öppna muslipaketet på detta vis.
Måste vara någon med total avsaknad av en enda gnutta pragmatism.
Mor grrr agh!

Förkyld

Ett fönster

Mormor Bedas bröstsockerskål och mamma Sivs droppformade vas. Ett köksfönster hos oss.

Fortbildning

Har varit på studiebesök i landet vuxen, d.v.s. fortbildat mig. Obs! Kommer nu vara sådär jobbigt positiv och ber känsliga negativister att sluta läsa.
Helt underbart! Insikter, nya horisonter och lärdomar. Skollag, dubbla uppdrag, en skola för alla och skolledaren i ett historiskt perspektiv, några axplock från dagens fulldukade smörgåsbord. Synapserna har gått varma och kvällstankarna fylls av pedagogiska visioner (mer eller definitivt mindre genomarbetade) och drömmar.
Känner mig tacksam för alla nya kunskaper.

Ps blev så glad när jag läste www.velourmamma.se rubriken waldorfmorsa på Backen.

10 saker jag tycker om

Obs! Utan rangordning högt och lågt, samt utan personliga självklarheter såsom familj och älskade.
1. Öppenhet. Människor som anstränger sig för att förstå och tolka tillvaron med ett fritt och öppet sinne.
2. Uppmuntran, att få och att ge.
3. Readisken på Kvantum (säkert ett köptrick, men jag känner glädje i lögnen).
4. Vördnad och tacksamhet. (inte lätt när man är vuxen och i-landsskadad)
5. Tro; oavsett om det gäller Gud, kärleken, livet, reinkarnation, demokrati, jämställdhet, solidaritet eller miljö. (räds trolösheten)
6. Skönheten. I en människas olika ansiktsuttryck. I fjällens tystnad. I den sanna innerligheten. I en människas biografi. I det nyfödda barnets ögon...
7. När någon fixat sopsorteringen.
8. En spännande film eller en riktigt bra tv-serie.
9. Tågstationer. Ger en känsla av frihet och möjlighet.
10. Mörka, varma sommarkvällar.

Måndagstradition

En liten måndagstradition håller på att formeras i form av tokigt bebissamkväm, d.v.s träffas, fika och framförallt samtalspromenera ( vi turas om att vandra runt och prata eftersom barn (bebisar) lider av direkt hedonism). För en utomstående säkerligen helt hysteriskt, alternativt för en person som är ovan att leva med eller ta hand om barn. Simultanförmågan sätts på "hårda prov" när  en kakafoni av sinnesintryck sköljer över rummet i vågor. Ett axplock från dagen:

En bebis skriker, en vuxen skriver på dator, en bebis bajsar på sig, någon äter krämbulla, en bebis kryper mot den stora golvblomman, två barn leker (betonas bör olika lekar), rotsaker skalas, telefonen ringer, en bebis skall sova, en bebis ammas, någon skriker...

Föräldraledighet är ett tufft jobb.

Njutbart

Har levt hela dagen med undertonen av att jag har en massa arbetsrelaterade saker att göra. Har handlat, ammat, matat, städat, ätit med denna känsla av "transportverbiserande". Ska bara... och sen...
Kände mig dessutom trött och lite håglös. Björn lagade en riktigt god borstj med pepparrotsyoghurt, vilket gav såväl rött kiss som livskrafterna åter. Kvällsträning, Klungan (instämmer med en vän som inte heller skrattade ihjäl sig) och sedan fantastiska Säkert, ett bra elixir för lite skrivbordsjobb inpå småtimmarna.

Min storkille (Björn) och min lillkille (Gunnar) ligger redan till sängs och det skall bli skönt att krypa ner i våra nytvättade lakan som doftar svagt av Grumme tvättsåpa och höstluft. Natten är dagens moder och jag njuter faktiskt till fullo dessa stunder, själv-stunder. För mig nödvändiga och oumbärliga; läsande, funderande, skrivande eller många gånger bara njutande med Kristian Kjellvander i lurarna och tankar som gör omöjligheter möjliga.

Senhöst

Senhösten kommer ibland med små gåvor av hög, klar och ren luft. Sol som lyser, men inte riktigt värmer. Vi (Björn och moi) bäddade ner Gunnar i vagnen och promenerade in mot staden. Lunchade och promenerade hem. Njuter av långsamhetens lov och bejakar varats olidliga lätthet. Björn tog sedan moppen till Obbola för att sitta hamnvakt och lagom till kvällningen kom Lisa och bebis Einar på besök. Samtal om högt och lågt,  ett glas trampade druvor, kvällens träningspass, smörgås med brunost, kvällstoalett och John Blund.

JA

Ja-sägande.
Jamen visst, så klart jag gör det, klockan 21.30, inga problem.
Inte något jag kommit på eller kan styra, men visst ge mig "smisk" för det, helt ok.
Ja, allt är sååå kul, spännande helt enkelt, jag oroar mig absolut inte.
Helt ok, jag lyssnar, förstår och ordnar. Jättekul, inga problem.
Ja, säkert något som helt klart är mitt fel.

Negation-koncentration.
Får jag...? Nej, orkar inte.
Kan vi...? Nej, det går inte.
Men...! Vadå men, nej har jag ju sagt.
Lovade...? Jaha, men det går inte.

Den som hittat det gyllene snittet kan ju vara vänlig och kontakta mig!

En dag

Föräldraledig dag X.
07.30 ringer väckarklockan obarmhärtigt. Sovit två timmar i natt och sömnbristen gör sig ständigt påmind som en dov underton i vakenheten.
Ingemar, Tova-Liisa och Björn gör morgontoalett (vi har en pytteliten toalett att dela på) och dörren stängs efter diverse turer. Ljuvlig tystnad! Njae, förutom Gunnar vars senaste förmåga är knoghårt ansiktsnyp. Orka inte ligga kvar i sängen utan tar nyparbebisen och fixar skrädmjölsgröt. Den näst senaste förmågan är matblåsförmågan, inte heller den uppskattas. Tripp trappstolen liknar en installation med sina förhårdnade gröt och puretoppar.
Mätt och lekande bebis, tid för lite jobb. Ringer lite, läser lite och skriver lite mejl.
Vita små brödbitar med ett tjockt lager osaltat smör, därefter bad i diskhon, påklädning och promenad till Kvantum tillsammans med Lisa och Einar.
God soppa i det Munterska-Löfgrenska hemmet, eller fantastisk soppa med citronolja. Mysprat och promenad till barnträdgården. Amning och en stunds vila innan eftermiddagsruschen börjar.

En seger

Haft en sån där murveldag, d.v.s. vill helst fly behövande barn och hemarbete för att i lugn och ro läsa och knappra på datorn. Fick dock slita mig från tangentbordet för att slänga ihop pasta carbonara ( familjens favorit i repris). Det ville sig riktigt väl och min kulinariska entusiasm räckte till och med till hallontårta. Visserligen med köpt botten, men ändå, kändes som en miniseger.

Barnkläder version xxx

Ullen isolerar: värmer på vintern och ser till att temperaturen hålls i stången på sommaren. Björns (regeringen) fäbless för babykläder i ull är numer så stort att när vi inte är hemma så befinner vi oss på Umeås bästa (inte på något sätt kortsiktigt monetärt billigaste) barnklädes- och ullbutik, Magasin du Nord.
Det har gått så långt att affären fixat knästrumpor till mig från Solius i Järna och galltvålen har t.o.m ersatts av Solius ulltvättmedel med lavendel eftersom Björn tycker att affären luktar så gott!!!

Matlagningskurs

Jag gillar mat, gärna i tapasform, gärna med gott  surdegsbröd till. Laga vardagsmat är något jag gör, men kanske inte alltid en passionerad handling. Börjar en ny utbildning i höst (vilket känns spännande och utmanande), men som alltid infinner sig en känsla av att kasta sig ut på tusen famnars djup. Intresset för lärande, ledarskap och pedagogik kommer liksom av sig självt, ur sig självt.
Jag föredrar fackböcker om det tredelade uppdraget, Skolfs och författningsbeskrivningar av skollagens paragrafer framför matlagningskonstens teknikaliteter. Undervisning och skolutveckling ger mig liknande rysningar som en välmörad ryggbiff ingjuter i Per Morberg. Har dock bestämt mig för att tampas med min ensidighet och kompletterar numer de mer skol- och juridik inriktade fackböckerna med matkonstens grunder , så klart är ambitionen att växa in i rollen som en autodidakt mästerkock redo för stjärnor i Michelinguiden och i mina mer pragmatiska ögonblick bredda mitt dolda receptregister.  En gång per vecka ska jag under denna höst ge mig ut på "svag is" och ta mig an nya rätter med Björn som läromästare.

Firade

Föräldraledig dag 5.

Firade en väns födelsedag med sushi och blåbärskaka. Gunnar blev trött efter all lek och sussade sött i en korg.

Resonanslös

Känner mig lite arg, besviken  och sådär allmänt resonanslös. Entusiasmen infinner sig i små glimtar, men snabbt smyger sig känslan på att omgivningen fullkomligt skiter i min "rappakalja".Känner mig som ungen som snällt väntar på sin tur i godiskön, men när hen kommer fram stänger kiosken och ungen får liksom skylla sig själv. Självpepp funkar inte så bra just nu , men som någon brukar säga "pigga och glada".
Nu återgår jag till näringarna.

Tapet till rum

Tova-Liisa har länge önskat fix av sitt rum. Har äntligen hittat tapeten. Tillsammans av Lisa Bengtsson värmer den frusna själen.

Bäbisprat

Skrikande unge

Efter förra årets familjedag på "spa" var flaggan i topp och Tova-Liisa längtade till årets begivenhet. Planen var att konditionsträna och sedan fika och bada. Hade "laddat" lite eftersom akustiken är av den sakrala sorten medan ljudmattan inte riktigt visar samma tendenser. Tova-Liisa intog motionscykeln, Björn rörde sin lekamen på skid-spring-saken och mellansonen samt undertecknad (med bebis på ryggen) valde löpbanden. Dryga två och en halv kilometers saktmodig löpning i uppförsbacke hanns med. Gunnar såg nöjd ut och familjelivet kändes sådär la-di-da. Eftersom maskinerna väsnas och år av klassrumsliv har gjort mig aningens lomhörd så hörde jag till en början inte vrålskriket, utan såg hur svettiga Waldorf- (ja, det var som julbasaren fast på spa) mammor, pappor, mormödrar och ungar började samlas vid skid- och springsaken... och så började alla stirra på mig?! Omoraliskt att springa med bebis på ryggen? Är mina träningsbyxor genomskinliga? Vad?! Ok, fattade tillslut och gick av
löpbandet. Mitt i högen av människor låg en svettig, rödgråten och skrikande dotter, väldigt skrikande. Tog försiktigt av skor och strumpor eftersom slutsatsen av detta skrik inte kunde betyda annat än, köttigt! En hel och fin fot tittade fram; varken svullen, blå eller blodig. Ispåse och ännu mera primalskrik. Långt inne i mitt förhärdade mammahjärta flög tanken om att ungen "pjoskar" förbi, men den gömdes snabbt undan till förmån för mer omhuldande ditos. Ut bars den skrikande dottern och med skruttbilen puttrade vi mot NUS.
NUS är säkerligen bra på många saker, men sannerligen inte bra på det här med logisk logistik. Väntanpå akuten. Får av sur sköterska veta att vi inte får vara på akuten utan ska till Ålidhems akutcentral eftersom skrikande fotunge inte är akut...väntan... ännu mera väntan... ung AT-läkare konstaterar att vi måste tillbaka till NUS... väntan...röntgen... väntan...ännu mera röntgen...åter till akuten... jättelång väntan och sedan... Ska aldrig aldrig någonsin mer tänka förhärdade mammatankar. Benet (en) i foten var inte helt av, men intryckta av den dumma skid- och springmaskinen, så klart ungen hade ont och skrek. Ska samveteskompensera, men har inte kommit på hur/med vad, tips mottages gärna.

RUT

Äntligen en uppdatering på fb som jag tycker är intressant och som fick igång fick igång åsiktsmaskineriet en aning.

"Nu kom grannens RUT- tant för att städa deras hus. Nånstans djupt inombords känner jag avund (och skäms för dessa tankar)."

Träningslös

Viljan finns, men kroppen har ingen ork. Sedan mitten av graviditeten och i och med  Gunnars födelse har min träning utgjorts av egenkomponerade styrkepass och barnvagnspromenader i grannskapet. Eftersom jag valt ett yrke som i första hand ger utmaningar åt tanke- och känslolivet så byggs ett latent behov av fysisk rörelseaktivitet upp (när fortfarande en dröm om att utbilda mig till fjällguide alt. pistör). Motstånd bygger karaktär, men det känns fasikens motigt att gå från 1,5 mil pigga ben till 3 km pin-löpning,  men å andra sidan Rom byggdes inte...
Skjuter inte gärna saker till morgondagen (inte av präktighetsskäl, utan snarare av den enkla anledningen att vägen till morgondagen kan vara ångestlång), men denna söndag känns det helt ok med egenkomponerat styrkepass med bebisvikter (Gunnar som substitut för bänkpress).

om natten

Trött... faktiskt helt slut.Slötittar på Pluras kök (tv3 play) eftersom Kajsa Grytt är köksgäst. Huset är äntligen lugnt. Hundra kvadrat, sex personer och en pudel skapar ett underliggande behov av sinnessköldar. En stor kopp kaffe, Pluras och en sovande bebis i vardagsrummet. I morgon söndag, vilket känns helt ok eftersom måndagar är en av veckans två föräldralediga vardagar. ... men som sagt natten är perfekt för att finna lugnet och komma ikapp sig själv; kanske skriva lite, läsa lite eller bara dricka ett glas rött och lyssna på Belle and Sebastian.

Lite shopping

Min andra föräldralediga dag denna höst. Det är fruktansvärt njutbart att ligga kvar i vår varma säng när väckarklockan ringer medan vetskapen om att dagen liksom vecklar ut sig, tabula rasa, sakta sjunker in. Fixade fruktgröt till Gunnar, packade skötväskan och gick ut med hunden, därefter hämtades jag och Gunnar av  Lisa och ungarna för en tur till Brån. Bjöds på god lunch och trevligt umgänge. Dagen avslutades med stadsflanerande  tillsammans med Tova-Liisa och Björn. Den traditionsenliga lärarkalendern införskaffades, passade även på att köpa gardinstång till köket. Mamma Sivs 70-tals gardiner får duga i väntan på estetisk intervention från högre makter.

Tacksamhet

 Gunnar kom som den mest efterlängtade himmelsgåvan och lyckan fann inga gränser. Varje andetag. Varje hjärtslag påminde om livets bräckliga skönhet, men så kom timmarna... dagarna...
Alla de där ögonblicken utan skärpa och fokus på livets egentliga essens. Trevligheter, behövligheter och bedrövligheter, allt i en salig röra. Tvätta, laga mat, laga ännu mera mat, tjata, sova och arbeta. Nödvändigt och på sitt speciella sätt livets basvara, typ livets pasta, men pasta utan sås är som Karl-Alfred utan Olivia. Långvarig feber och prover som inte riktigt stämde, barn 2 och ännu mera stora plastslangar i en liten arm. Oron som sköljer genom genom kroppen. Lyckan att få komma hem, att få
andas ut. Tacksamheten för att ha en underbar liten människa i sin närhet, en kropp som kan andas skogsluft och vänner som man kan grilla med.

Ideal

Minns med fasa mellanstadieåren; likriktning, förpubertal stöddighet, mainstreamhegemoni och ironi. Sociala spel såsom utfrysningsleken, d.v.s. "statusmobben" kunde helt sonika bestämma sig för att demonstrativt marginalisera någon, vissa mer frekvent än andra. Den utsattes rädsla och skuldbeläggande framkallade viss empati som snabbt sköljdes bort av kollektiv hets och flackande ögonkast med ett tydligt budskap, man måste för fan tåla skämt. Melankolins söndermarker välkomnade, den i tysthet, kränkta som slickade såren och rannsakade sin egna skuld. I vissa av oss växte en eld, en förhoppning och längtan till etiska ideal som motor till moralisk handling, ideal som fortfarande bultar och glöder.

Åter till verkligheten

Idag var jag och Björn föräldralediga tillsammans. På grund av svaga vindar lämnades seglingsplanerna och nya drogs upp.  Promenad utmed älven till Gammlia, naturligtvis med lunchstopp i stan. Sol, god indisk lunch och en underbar fotoutställning som varmt kan rekommenderas. En dag i verkligheten.

Att jaga verb

Började jobba idag, jobba ... på riktigt. Föregående veckas "smekvecka" är förbi och nu måste man vänja sig vid att faktiskt veta vilken dag det är, eller snarare alltid behöva veta vilken dag det är eftersom vardagen är en resa mot helgen. Saknar redan den djävulskt kalla skitsommaren och skulle gärna sitta i sängen med en god bok i väntan på solen... eller Godot, det viktiga är att man inte väntar på något viktigt. Man har liksom tid och rum för det oviktigt essentiella. Tid att andas in Gunnars doft (kräk eller inget kräk). Tid att fundera på hur många gånger den röda tröjan når tvättmaskinens topp på en minut. Tid att ta en moppetur med sin man. Tid att fundera på minnen som man tycker om. Tid att känna sig levande. Livets tid och arbetslivets tid, hur hittar man det gyllene snittet när man hela tiden jagar verben?

En syster

Man saknar inte det man aldrig haft! Jo, det gör man visst. Besökte idag min fina kompis i Baggböle, hennes man och deras tre tjejer. Tre systrar, så poetiskt att jag blir tårögd. Något jag av hela mitt hjärta önskar att jag förärats med... alltså en syster eller en bror, helst flera. I "min" platonska idévärld ringer jag min två år äldre syster. Hon är en sån som man kan anförtro sig åt, en sån som lyssnar, en stötesten, en kamrat. Hon känner mig, alla sidor; de fina och de man helst gömmer. Hon vet hur clownen ser ut när ridån gått ner. Vår historia, allt fint och allt fult, delar vi och vår samhörighet bär vi i varje hjärtslag... Som vanligt  är mina känslor bombastiska och mina ord likaså, men syskon är bland det finaste jag vet. Därför värmde det hjärtat lite extra att se denna underbara lilla varelse som kramades och hölls av sina systrar. Extra kul att vi faktiskt "tajmat" dessa "sena" livsgåvor och nu ammade och pratade kuliga tonårsminnen. Hon med sina tre töser och jag med mina tre gossar och en liten tös.

Gott

Drömmar. Drömmar, kan ett bakverk ljuda ljuvligare. Smälte i munnen efter te och surdegsfrallor med rinnigt smör och prästost.