Underbar

Så här i mellandagarna faller livet in i en ganska behaglig rytm. Föregående veckas julförberedelser avnjuts och julgranen sprider sin härliga granbarrsdoft i våra ljusbelysta rum. Dagarna är korta och man kan med gott samvete kura skymning med en god bok redan vid 16-tiden, en sann lisa för den trötta vintersjälen. Hittade Bille Augusts "Den goda viljan" som lånefilm på biblioteket igår och kunde därmed avnjuta en perfekt eftermiddag och kväll i sängen tillsammans med fantastiska scenerier och underbara skådespelarinsatser. Älskar dessutom Bergmans ohämmade borgerliga frosseri kantat med andlig stramhet och svart kärlek som darrar av förväntan och melankoli.

Tack julen för att du finns, underbar och älskad.

Braigt

Nu har tystnaden lagt sig över Hedda och mina lektioner för nästa vecka är "i hamn" eller i.a.f. på ett teoretiskt plan. Helgen är här och nästa vecka väntar julavslutning. Trots kontiunuerligt återkommande sömnsvårigheter så känns det rätt bra, helt ok faktiskt. Har ett jobb där jag får vara väldigt egocentrerad och prata på om neolitiska revolutionen, samt avsluta veckan med studium som lyfter blicken över tangentbordet. Det är bra, inte alltid toppen, men helt enkelt så är det bra. Har trevliga arbetskamrater som orkar dricka kaffe och lyssna på förlossningsprat, vilket också är bra. Har en bokhylla som jag fyller med pärmar och papper, vilket känns bra för min sorteringsmaniska sida. Och det som just nu känns bra-braigt är att jag/vi snart får träffa en oerhört spännande och efterlängtad liten person.

Bäbis och bäbissaker

Tredje advent med snö och en helt fabulös söndag med Hamnmagasinet julklappar, nya mysiga tovade vantar till mig själv och en virkad filt tilll pyttes vagn. Pytte upptar för övrigt nästan var stund av mina tankars vakna tid. Tänker på allt från förlossning till bäbislukt, voksipåsar och silkesmössor. Köpte för övrigt första bäsbismössan i lördags. Det har liksom blivit tradition att jag jag köper en ny liten silkesmössa var gång familjen välsignas med en liten familjemedlem, men jisses vad dyra de blivit. 250 kr för lite, väldigt lite, tyg. Fast vad gör man inte för att hålla liv i en familjetradition. Pyttes omfattande garderob består i nuläget av: en bomullspyjamas, en sparkdräkt, en kofta, två par stumpor och en silkesmössa. I vagnen ligger redan fårskinnet och väntar, samt den fina virkade filten som införskaffades idag. Älskar julen med allt vad den innebär av julpyssel och matstök, men i år ser jag mest fram emot nyåret och Pyttes ankomst.

Brandkårsutryckning

" Jag kan flyga, jag är inte rädd", sa Stig Helmer i klassikern Sällskapsresan.
Jag kan springa; är inte för fet, för stel och har inte alls gravidoont överallt. Detta bevisades denna morgon när 160 cm Linda valrossade upp ur sängen i bara mässingen för att rusa nedför trapporna med Texas (världens finaste pudelpojke) som mådde pyton. Jag kan om jag måste, m.a.o, fast jag svor tydligen hela vägen.

Lagom

Tycker om tanken om lagom, men den smiter iväg så fort jag närmar mig.
Arbeta lagom.
Vara lagom glad:
Lagom emotionell.
Lagom arg.
Lagom mätt...
och just nu, framförallt, lagom gravid, inte sådär "onttamigfanöverallt" gravid.
Jag vill dock inte ha en lagom unge, utan en sån där jag älskar dig maximalt hjärtat brister unge. En sån som jag "brukar" få. En sån man bara vill pussa på.

Vatten är gott, men julmust är godare

I en familj som vår så finns det många och starka viljor, numer också nästan (betoning på nästan) vuxna viljor. Vårt Pytte, som jäser i magen, blir den yngste i en barnaskara som spänner ända upp till 18 års ålder. En stor rikedom och fröjd, MEN ibland svårt eftersom äpplet inte alltid faller på behörigt avstånd från trädet. Arv och miljö i samspel, fostran och uppfostran.

Blev denna söndag rejält besviken, ja faktiskt besviken över en så trivial sak som julmust, när jag efter flera timmar på jobbet verkligen längtade efter att få fukta läpparna med ett glas iskall julmust. Naturligtvis gapade julmustflaskan tom efter möte med tonåringar och en trött man dagen efter balkanpunkfest. Vilket djävla I-landsproblem som hos en trött och höggravid person verkligen kan ta oanade proportioner. Att dessutom bemötas med orden - vafan du får väl skylla dig själv, varför drack du inte upp den förut?! gjorde att hormonerna svallade rätt rejält. Efter en evighetsdiskussion som där kärnpunkten blev betydligt vidare än en punkt så fick jag hålla till godo med ett glas kallt vatten. Fast vatten är ju gott.

Graviditetskrämpeträsket

Allt är helt normalt och det som kanske är lite konstigt kan alltid botas med någon form av medikament. Vid alla mina graviditeter så har jag nästan slaviskt läst om Vidarklinikens mödravård och framförallt har jag intresserat läst om jordemodern Kirsten Nisted.Kirsten Nisted har även skrivit boken, Vegetarisk barnmat - från bröst till bord. Eftersom det är en geografisk omöjlighet att ta del av Vidarklinikens mödravård eller Nisteds familjehälsa så begränsas mitt intresse en smula. För mig symboliserar tanken om en sammanhängande mödra- och barnhälsovård om det som faktiskt vore det bästa för såväl mor som barn. Jag måste tillägga att jag är toppennöjd med min fina barnmorska, men jag skulle liksom vilja ha med henne in i födandet och vidare i den första vården av den lille. Jag vill känna mig trygg och sedd, unik på alla sätt och vis. Naturligtvis så är jag, liksom alla väntande och födande, väl medvetna om att vi inte är ensamma i detta tillstånd, men unik ändå. Jag vill inte "behöva" berätta om mina tidigare graviditeter och förlossningar om och om igen för främmande människor. Jag vill vaggas in i tron på att vår graviditet är sådär i.i.h intressat och speciell för just min jordemoder/barmorska, för den är det för mig, för oss. Har tagit en veckolång paus från vardagslivet för att "bota" min djävulska magmun. Har testat såväl, Graviscon som Link, men utan någon kännbar verkan. Ontet är liksom kvar, vilket innebär ny medicin från och med i morgon, vilket känns lite mindre än toppen. Naturligtvis har jag en ny läkartid inbokad och naturligtvis så är det med en ny läkare. Jag kan liksom mitt manus vid det här laget och känner mig inte alls unik utan mer som en del som måste lagas för att åter sättas i produktion. Läkaren tar fram manualen (Fass), slår lite och sedan har denne under rätt paragraf hittat lösningen. Så... drömmen om helheten fortlever.

Längtan

Nu väntar jag bara. Väntar på den som under flera veckor växt under mitt hjärta. Jag väntar och längtar. Längtar att få lägga handen på ditt bröst och känna snabba andetag. Längtar att få känna lukten av livet och evigheten; meningen, sanningen och den stora kärleken. Du, världens bästa nyårslöfte.

Hopp-lös

Tänd ett ljus och låt det brinna... låt aldrig hoppet....
Jaha, men om man känner sig sådär hopp-lös då? Eller rättare sagt urlakad. Hur man än vänder sig så replikerar någon att man, så klart, vänt sig åt fel håll. I aim to please... men hur gör man när idéerna tagit slut.
Alternativ ett. Förändra vad du kan.
Alternativ två. Försök att förändra lite till.
Alternativ tre. Och lite till.
Alternativ fyra. Men fan lite till kan man nog ändå.
Alternativ fem. Svävande tillstånd, typ lost in translation. En känsla av total ensamhet och uppgivenhet som i de flesta fall följs av att man går tillbaka till alternativ ett. Fast man kan också fastna på alternativ fem, vilket inte är att föredra.
Nä, nu skall jag gå hem, sova och hitta tillbaka till alternativ ett.

Vänskap

Vi har "varit ihop" i snart 19 år, Björn och jag. Vi är lika, men också väldigt olika. Vi kan vara oense så stickorna ryker, men alltid med en samklang som ger mig trygghet. Vi har något som jag kallar vänskap (par - skap också, men nu skriver jag om just vänskap). En vän är något man är genom sina handlingar och sin mänsklighet, så otroligt barockt, vad menas nu?
En vän delar med sig av sig själv, utan att hela tiden fundera på om han/hon bör säga si eller så. En vän lyssnar aktivt och med empati. En vän är rak, men ändå förstående i sina kommentarer. Till en vän vill man vända sig i livets olika skeden. Vänner kommer ofta i ental, eller åtminstone i fåtal, medan bekanta kan man hitta i dussintal. Bekanta är "göra människor" och vänner är vara människor, inte så att det ena utesluter det andra, men bekanta har helt enkelt inte samma textur eller kvalitet som sann vänskap. Med bekanta idkas passivt lyssnande, men det gör inget för man vet liksom om premisserna. Relationen är baserad på stunden och aktiviteten. Man skrattar tillsammans, men när skrattet fastnar i halsen då går var och en hem till sitt. En bekant vill gärna ha ett ytligt och kortfattat svar, företrädesvis med en skrattande och lite ironisk underton, när de frågar hur man mår. .. Men det gör inget för man vet liksom premisserna. Att vara en vän kräver och ger, att vara en bekant är inte särskilt svårt eftersom man kan stänga dörren när helst man vill och tycker. Vänskap är nog en bristvara i ett samhälle av vårt slag.

Eufori

Känner mig euforisk. Liknelse, typ som när man efter en lång tenta gick ut ur "Östra paviljongerna" (obs jag är urgammal därav östra pav...). Har nämligen tagit mig an något som man i mitt yrke gärna ålägger framtiden... och och nu är jag klar. Min förhoppning är att ägna resterande del av helgen åt sköna höstpromenader, magprat (inbillar mig att lilla pyttet tycker vad jag har att säga är intressant, språkförbistring?!), samt god mat. Spa here I come.

Det eviga och det evinnerliga

Känner mig som en turkisk gästarbetare en riktigt dålig dag. Livet är ett ändlöst "walraffande" i vuxenskogens dunkel. Herre Gud så tragiskt det låter, fast som den "Noréndrottning" jag. de facto, är så sparas det inte direkt på excesserna. Magen växer och de mjuka puffarnas tid är förbi. Den växande kaggen gör sitt när det kommer till sömnsvårigheter och annat trevligt. I vanlig ordning tuffar huvudet på i en ändlös kakafoni av pedagogiska synapser: historisk dynamik, ämnesplaner, kallt krig, välfärdsmodeller och summativa formuleringar, allt i en enda stor köckemödding. Alfons Åberg inställning... snart, kommer snart intas vid direktkontakt med presumtiv fritid. Inandning och utandning, eller typ hyperandning. Weledamagsmörjan som en vänligt sinnad kollega rekommenderade får helt enkelt vänta till vecka 44.

Bärsärk

Har lånat sonens dator och FÖRSÖKER verkligen behärska mig eftersom primärimpulsen är BÄRSÄRK på datorhelvetet!
Humöret är just nu nära härdsmälta a`la ketchuphalseffekten eftersom jag inte finner något som helst nöje i att försöka kringgå Mediacentralens strömmande funktion. Säkert toppen för majoriteten av Umeås lärare, vilket inte hjälper mig ett endaste dugg. Helt enkelt en lång arbetsdag som vägrar ta slut.

Höstfest

Varm höstluft, solsken, underbar soppa och glada människor. Tillbringade denna lördag på jobbet, fast ändå inte. Lite lagom planering och en stor dos samkväm vid Waldorfskolans lilla damm. Lite trött efter gårdagens pizzakväll som avslutades först vid vargatimmen.
... men nu går jag nog hem.

Människor av intresse

Jag har alltid trott på dynamik som drivkraft för utveckling, men vid 38 års ålder så måste jag säga att lugn konsensus gifter sig bättre med mitt 38 - åriga jag. Som "gammal" vardagsdramaturg så kan jag med emfas säga att "sjunde inseglet stämningen" avnjuts bäst i solitär askes alternativt tillsammans med dem som vilar närmast hjärtat. I yngre år, inte för att jag är lastgammal, infann sig ett visst mått av besvikelse över människan och livet när mörkret var mörkt och de som man (jag) upplevde som hjärtefränder flydde ut i periferin, bort från stormens öga. Med åren, inte för att jag är lastgammal, har en "sund" pragmatism infunnit sig, man liksom sållar agnarna från vetet, så att säga. Partypersonen, gladmänniskan, skrattmänniskan, den okuvligt positiva. Den människan är alltid och av alla lätt att närma sig, lätt att äta, insupa och tycka om. Den andra, den som man inte ser, inte vill se. Den rör sig i skuggorna; skygg, rädd och avvaktande. Den personen känner in, känner till och känner av. Den andra. Hon som reflekterar. Hon som funderar. Hon som ger allt det andra en dovare klang, en mörkare resonans, men också en vackrare. Hon är alla människor, men ändå ingen. Hon är den jag egentligen är intresserad av; hos dig, hos mig.

Kort och irriterat

Har god lust att läxa upp folk, men biter ihop.

Dyngkåt...

" Tänk om vi skulle våga vara oss själva en stund innan vi dör. Tänk om vi skulle fatta hur djävla vackra vi är."

Jag har en alldeles egen box; den bär sirliga ornament och är fylld med ord som får mig att känna, leva, andas. Mia Skäringer finns där. Dyngkåt och hur helig som helst Mia. Orden är ofta offentliga, något som en människa delat med många, men meningen, meningen vet bara jag. En hemlig trädgård, min trädgård fylld av lingvistikens flora. Jag har ord för livets alla stunder, men en enda har jag stått ordlös inför, inget i min box kunde spegla verkligheten. Min box hjälper mig att sortera livet; förstå, uppleva och fylla med viss retroaktiv mening, meningslösheten är min värsta fiende och mörkaste fara. Meningslösheten är mitt Harmagedon. Ord hjälper tanken att hitta ljuset, eller något i den stilen.

Allt är bättre i filmens värld

Jag ser dem komma. Skrattet, förhoppningarna, drömmarna och samhörigheten. Ung vänskap, flickor-tjejer emellan. Vänskap som skulle vara livet ut, oersättlig och livsavgörande. Rikard Wolffs övertygelse är att en människa har tre kärlekar genom livet, de tre stora. Hur många vänskaper har man? Inte de där ytliga, lätt utbytbara och så förgängliga att de brister vid första bästa vindpust. Vänskapen som känns och finns där, oavsett omvärldens prövningar. Eller finns den vänskapen? Vi talade om film idag på jobbet. Jag älskar film, har alltid gjort det. Min första verkliga filmupplevelse var Tage Danielssons filmatisering av Ronja Rövardotter. Skogen, vildvittrorna, Glupafallet och vänskapen mellan Ronja och Birk uppslukade mig. Jag fick träda in i en annan värld. En värld som alltid är spännande, fantastisk och framförallt mänsklig. Kärlek, vänskap, hat, ilska, ondska, vrede, trohet, mod, allt är rent och så mycket enklare än i sinnevärlden. Filmen som en medial idévärld. Som barn kan du flytta ut den där världen, leka den omforma den, aldrig släppa den. Dungen mellan villaområdet och vårdcentralen blev Ramboskogen. Jag och Johnny Utah surfade i solnedgången och Han Solo var länge mannen i mitt liv och tillsammans med Connor Mac Leod upprepade jag orden "there can be only one". Så, alltså... När jag ser dem komma, fnittrande med ansiktena nära så föreställer jag mig en vänskap som kanske bara finns på vita duken.

Det som är vackert

Tycker mycket om och njuter av dokumentären " Jag är min egen Dolly"!

For what it´s worth I love you. For what is worse I really do.

Tack Nina för att skriver så vackert.

Kära elever

Veckorna går och det märks tydligt att familjelivet sakta återtar vardagslunk. Har ynnesten att , så klart, under-visa tillsammans med helt fantastiska unga vuxna, tycker mycket om essensen av mitt yrke. Fick en ångestsläng eftersom jag tagit farväl av "MIN" klass (ja, jag äger ingen men hjärtat vägrar den retoriken) och kände mig som en solitär, för ett ögonblick, bland roterande planeter. Fast då insåg jag att alla, ja alla, elever på Waldorf (och säkert alla skolor runt om i landet) är helt makalösa och dessutom så har ju inte mina "gamla" elever försvunnit från jordens yta, utan de finns här alldeles underbart som de är. Skyller på graviditeten för dessa utfall/anfall/infall av kärleksnostalgi.

Tack och ursäkta på förhand

Första skoldagen för Tova-Liisa.
I klassrummet.
Tova-Liisa räcker snabbt upp handen.
Fröken -Ja, Tova -Liisa?
T-L - Ville bara räcka upp handen eftersom jag kan det.
(Jag tänker typ jisses)
Fröken - I morgon så kan ni få skriva frågor till mig på små lappar om allt som ni undrar.
Jag tänker, typ skönt då slipper jag höra dotterns pinsamma frågor.
T-L (räcker snabbt upp handen) - Fröken, fröken, fröken vart bor du, vad är din favvo, vad gillar...???
Jag, väsviskar, - schhhhh, schhh, schhh!!*#!!
Jag tänker, stackars fröken, hoppas hon får fett med tillägg för att undervisa min dotter.
Tack du fina fröken för att du tar dig an mitt barn hela dagarna!

Check

EKH har gjort det, alltså samma sak som flera jag känner inklusive mig själv. Är verkligen ingen royalist, men det glädjer mig av någon märklig anledning. Undrar dock sådär lite försynt vilket mottagande rikets lilla sessa kommer att få vid ultraljudet, eller vad jag skulle vilja likna vid bilbesiktningen. Lillhjärnan, check. Läpp och gomspalt, check. Matsmältningssystemet, check. Hjärtat, check och avslutningsvis ingen klumpfot, check. Förhoppningsvis så möts Bernadottskan av lite mer glädje, småprat och lite mindre check, check. Trots detta så kan jag inte få nog av det suddiga lilla fotot av vårt älskade pytte.

Gravidotankar

Inledde förarbetsdagarna med tårtkalas och inspirativ föreläsare. Sommarens plåga, oro och illamåendet, har gett upp och jag kan nu både tänka på bebismys och äta vilken mat jag vill. Jag fixar till och med manssvett under tajt skjorta lukt, vilket är ett bambaframsteg. Verkar dessutom lida av någon form av minnesstörning eftersom jag nu inte riktigt kan fatta att jag under mina mörkaste stunder funderade på 9 månaders graviditets narkos. Eftersom vårt lilla pytte verkligen är en "bredsladd" (inte min formulering) så har det nästan känts högtidsfullt att åter plocka fram mina gömda böcker om naturligt föräldraskap/attachment parenting. Myser när jag tänker på hur underbart och fantastiskt det är när man har en alldeles ny lite jordevarelse bredvid sig i sängen, doften av evighet och liv är ett oslagbart elixir. Pratar till magen och njuter av de små, bara förnimbara, bubblorna som ibland kommer till svar. Känner mig evigt tacksam och glad för att en filur ville komma till oss.

Livet

Livet smyger sig på, ändrar sitt flöde, djup och kröker ibland till. Det enda jag inom mig vet är att utflödet, eller början finns i det stora blå; Gud, Brahma, evigheten, det andliga, det heliga, kärt barn har många namn. Jag tror på Gud, människan, livet och kärleken. Jag fascineras av livets mysterium, här på jorden och i det man bara kan förnimma och känner mig lyckligt lottad att bo på en plats där alla faktiskt får leva med och ut sin personliga tro (så länge det inte skadar någon annan, men det är en etisk-moralisk diskussion som jag låter vila). Tro, en människas tro har en helt annan textur/sammansättning än vetandet(i.a.f. för mig). Tron är något jag i möte med mig själv, andra människor, naturen och livet som helhet kan ana; nästan smaka, känna och se, men inte alltid så som jag på förhand tänkt mig. Så som många, tror jag, så "använder" jag min tro i livets krökar och motströmmar. Tar gärna hjälp av teologin i form av fysiska personer, t.ex. Ann Herberlein, Lennart Koskinen och Jan Hjärpe. Att söka förstå. Att söka mening. Känns mer eller mindre viktigt i olika skeden av livet, en stänk av "Människan, meningen och moralen". Varför "dravla på" om detta, detta skitpretantiösa andlighetskoketteri ? Rakt av för att jag "använder" andligheten just nu... eller omformulerat, sommaren skapar rum för nära samtal och tid att reflektera. Eller mitt högst oväntade och varmt välkomna "på smällen tillstånd" får andlighetsfunderationerna att gå bärsärk i huvudet. Livet känns just nu "som att kasta sig ut på tvåtusen famnars djup". Skört, spännande, hoppfullt. En pusselbit läggs, men jag vet inte riktigt vart den passar.

Bad och film

Är en baddräktstjej, för mig synonymt med en person som älskar stora vågor, handstående i vatten och hopp från klippor. Har testat i tvådelat men risken är då överhängande att ena delen liksom går sin egen väg. Onsdag, Björns sista semesterdag denna sommar avslutades med vågsvall i Betnesand. Björn och Tova-Liisa badade som två glada knubbsälar. Dagen avslutades med film, den hett efterlängtade Kyss mig. Mina förväntningar var, som vanligt, lite väl höga. Dock bjöd sceneriet upp till en angenäm dans och ögat fick fröjdas av den finstämda ljussättningen, vackra miljöer och mänsklig estetik. Själva storyn nådde tyvärr inte ända fram. Min upplevelse var att det blev lite väl tilltrasslat med styvföräldrar, blivande äkta man och uppblossande (och väldigt komplicerad) homokärlek, som dessutom kryddades av återblickande moralkakor där rollerna framhöll hur de tog avstånd från all form av otrohet. Alltför många "nyanser av brunt" helt enkelt.

Hemma

Augusti.

Jorden är varm och i sensommarens ljumma skymningskvällar kan man förnimma allt underbart som den kommande hösten har att bjuda. Nu, just nu känns vardagen långt borta. Vi är nyss hemkomna efter en tur till Norrbotten. Hos lilla mor botaniserade jag friskt bland källarförrådets läckerheter och fick med mig gardiner som bjuder på ett underbart färgpotpurri. Retroälskaren Björn sydde direkt om gardinerna till passande längder för vårt hem. Tur för mig att jag bor tillsammans med en person som är så flink med symaskinen.

Ett måste

Måste se!

Alexandra - Therese Keinings film "Kyss mig" har premiär 29 juli. Jag kan knappt bärga mig.

Meningslösa samtal

Dagens empiriska studie i köket.

- Du vet du en sak?

- Ja, kanske. Vadå?

- Vet du att bröst kan växa åt sidan, alltså inte bara framåt.

- Jaha

- Bra va?

- Ja jättebra

Roligheter

Väntar nu otåligt på att det roliga som utlovats av Björn skall börja!

Eftersom illamåendet lägger lite sorti på sommarhumöret så har Björn lovat att dagen skall bjuda på diverse roligheter. Toppen! Tänkte jag, naivt, när morgonen grydde.

Planen var en tidig tur på Kvantum där jag plockade ihop allt möjligt som jag verkligen längtade efter. Eftersom jag tydligen är "barnskadad" så blev det tacos!? Jag vet, totalt fantasilöst och mat-kulturellt djupt tragiskt. Eftersom jag, så klart, blev yr och illamående så placerades jag på de bruna träbänkarna vid kassorna (där sitter: barn som gnällt, gravida som gnällt och personer som är bakis och antagligen gnällt). Säng för att fördröja vomerandet och sedan tacoslunch för hela familjen. Jag hann kasta i mig drygt en tacos innan "urkrik" kallade. Tonåringarna plockade undan medan vi vuxna gjorde vuxengrejor (vi läste dagstidningen, men vuxengrejor låter lite mer spännande). Sedan drygt två timmar så har jag nu väntat på allt det roliga som utlovats. Björn måste vara ovanligt välplanerad eftersom han verkar sova in i det sista.

Hålla andan

Hålla andan!

Anders Behring Breivik, rasist och högerextremist. Direkt efter bombningen av regeringskvarteren och skjutningarna på Utöya kablade media, den tredje djävla makten, ut spekulationer om terrorism á la al-Quaida. Så klart! Vad kan man förvänta sig? Naturligtvis så förutsätter man att ondskan och döden kommer i form av en muslimsk extremist. Idag står det klart att ondskans problematik kom som en 32-årig, blond man. Drygt 80 unga människoliv avslutades på Utöya och fler har förstörts för all framtid. Världen håller andan.

Tro och hopp

Om vintern så tränger vi ihop oss i en pytteliten 70-tals husvagn och om sommaren i en ännu pyttigare segelbåt. Har åtskilliga gånger fått frågan om vi inte, liksom, blir helt galna och bara vill fly, men faktiskt inte. Vi är nu tre, min man och mina två söner, rätt så stora samt en halv-stor (jag) och en liten, T-L. "Finns det hjärterum så..." Smörigt, men sant. Våra gemensamma intressen (utförsåkning/fjällen & segling) samt det faktum att vi är en familj/ett gäng gör att utrymmesbristen går att överse, dock inte utan en del kontroverser. Det som fyller mitt hjärta, det som jag tycker är det bästa och finaste med att barn har kommit till oss är just det att bli ett gäng, vårt gäng/mitt gäng. Nära relationer som är helt oberoende av annat världsligt skit som annars kan solka och förstöra, en otvungen kärlek. Min inställning har alltid varit att de barn som väljer att komma till oss är varmt välkomna, dock en inställning som inte rakt av har delats av Björn. Tre barn, relativt tätt. En känsla av förnöjsamhet och så går åren; liten blir stor och ung blir inte fullt så ung längre. Som vågor på havet har en fråga hela tiden bidat sin tid, vill någon fler komma? Efter, vad som känns som, tusen sorger så växer ett pytte i mig. Initialt så tog förvåningen oss som en storm, men min utgångspunkt var att det säkerligen skulle sluta i missfall, som så många gånger tidigare. Hoppet har varit min och vår största fiende. Scenariot har hela tiden byggt på en framtid utan ett litet barn, men nu 15 veckor in i graviditeten har hjärtat vågat sig på att leka med två framtider. En framtid där vi säljer all lös egendom och faktiskt genomför den där drömresan till Nordamerika och en framtid där drömresan får vänta till förmån för doft av evighet och hav i form av en liten knubbig filur. Hjärtat vill och hoppet har så smått antagit formen av tro, dock en tro som vacklar likt "en koloss på lerfötter" (och så fick jag in något kommunistiskt). Vi håller tummarna och försöker att varmt välkomna det stora illamåendet som ligger som dimman i Lutzen (kan fortfarande inte få till de tyska prickarna).

Sommarblues

Sommardagarna bara går och går. Känns lite som att "sommarlovet" (som lärare växer man aldrig upp och får semester) liksom inte infunnit sig på allvar, utan att livet skjuts framför existensen hela tiden. Jag försöker att inte värdera detta faktum för mycket eftersom jag antar att en viss besvikelse skulle infinna sig. En Alfons Åberg känsla av "ska bara". Snälla Linda njut av ögonblicket!

...ska bara jobba lite först.

...ska bara må lite illa, sen blir det bättre.

...ska bara snart få lön.

...ska bara besikta bilen.

...ska bara vara lite trött hela tiden, men sen... sen bleknar Pripps blå reklamen inför den omedelbara sommaridyllen som skall infinna sig.

Kanske är det pragmatismen... eller så är det "svenssonlivets vedermödor", men jag saknar känslan av livsbejakande, sprudlande, naiv oändlighet. "En gång var vår sommar en evighet lång. Vi strövade i soldagar utan slut, en gång." Barndomens rum att leva. Rum att andas och känna lungorna fyllas av frihet. Dagar av: hav, grillning, båtliv och glada släktingar i 70-talsrätta byxor med hög linning. En himmel utan ett enda moln.

Jag vill återerövra barndomens heliga hemlighet.

Glöm smink

Samtal i bilen.
T-L - Mamma! Du är den enda mamman i klassen som inte gillar topp! (eftertryck på topp)
Mamman - ?!??? Vad? ( från samtal om glass till detta, röd tråd?!)
T-L - Ja, du tycker ju att topp är dumt om man inte har bröst... eller du tycker ju det är dumt även om man har det?
T-L fortsätter... - dessutom så är du den enda mamman i klassen som HATAR smink, ALLA tycker det är jättekonstigt!
Mamman, d.v.s. jag, anstränger mig för att pedagogisera mitt stigande brandtal á la jag har väl för fan inte närt en ....... vid min barm?!
T-L fortsätter... - jo och förresten när får jag börja använda smink?

Mamman - Brösten är födda fria och smink är skit!!! När du blir myndig.

Så här i retrospektiv så kanske en mjukare ingång och ett mer didaktiskt färgat samtal hade varit att föredra.

Sommarmorgon

Sommarmorgon; blå himmel, sval bris och solskensskuggor under buskar och träd. Björn bakar i köket och en varm-söt doft sprider sig i huset. Ser framför mig hur smöret smälter på de varma bröden under lagrad ost och ett tjockt täcke ekologisk marmelad, mumsfilibabba. En stor kopp Roiboos, chokladsmak med kanel, blir himmelskt. Ett te som jag drack för första gången hos M & R för några dagar sedan, verkligen att rekommendera. Hoppas att det blir en fin dag.

Slutar inte förvånas

Hur gör djur?
Björn återgav ett smått sanslöst samtal som han deltagit i.
En ung man berättade att den nya FC (facebook) trenden är att rationalisera och gå mot ökad exklusivitet. Naturligtvis bad min man den unge gossen utveckla och svaret får mig att tappa hakan. Facebook (vuxenstatusscenen och vuxenmobbingarenan) har gått mot en tendens av individuell ökning av vänner för att markera socialkompetens, så långt är jag med. Trenden är nu, enligt den unge hobbyforskaren, en ökad exklusivitet baserad på nytta, d.v.s. en individuell sortering där enbart de mest värdefulla (dock inte företrädesvis de närmaste och finaste vännerna) personerna får företräde att upphöjas till vän.
Den bakomliggande etiken får håren att resa sig på armarna. Funderar lite på hur en dylik selektion skulle gestaltas i skolmiljö?! Min förhoppning är att den unge mannen håller en klar distans till människorelaterade yrken.

Fy fan för hemmafix

Gud vad jag vill leva: off grid, off media, off kommersialism, off kapitalism ... off off off.
Lite 50- och 60-tal blandat med en portion Svenskt tenn (gärna Estrid Ericssons elefantmönster), mormors ärvda och så klart de där lyckade Gustavsbergs fynden. Basen är nordiskt ljus, men blandas upp av retrotapeter eller nyare design ditos (gärna Cole and son eller Lisa Bengtssons lagomspralliga mönster). Naturligtvis är toaletten helkaklad... eller vänta kanske har du fallit för den lantliga trenden och hamrat upp lite pärlsont som målats med linoljefärg.
Jag känner liksom noll pepp att ta tag i vår spartanska sunktoalett i 80-tals aprikos. Det känns inte ett dugg härligt att skrapa fönsterkarmarna. Jag varken vill eller orkar odla en enda ringblomma för tillfället. Jag är inte ett dugg domestic.

Sommarrapport

I denna ljuva sommartid...
Kropp och själ har så sakta anammat sommarlunken. Båda sönerna arbetar; 15-åringen hos fina familjen B i Flurkis och 17-åringen hos Obbolagänget. Våra sommarjobbande ungdomar till trots så hinns det med en hel del utflykter: seglingsturer med varma havsbad, gó-fika hos M & R i Baggböle, pizzabak och dagsutflykt till Höga kusten. Njuter av "hitta på öl "(den alkoholfria varianten) och skönlitterär nattläsning. Kvällarna har även ägnats åt sex och våld, ja faktiskt!? Fastnade i tv-serien Spartacus och har nu plöjt mig igenom första säsongen, inte bergmanklass eller ens Hitchcock, but me like. Fönstermålning och toalettrenovering väntar, naturligtvis med avbrott för fikastunder, solkyssta klippor och annat som hör sommaren till.

Ännu en arbetsdag

Ännu en obetald och helt frivillig arbetsdag. Trivs med planerandet, lugnet och tystnaden. Inte för att jag har jobbiga arbetskamrater eller en hemsk familj som jag flyr från, men det är vilsamt att fördjupa sig i politisk teori och politikens grunder. Det stillar själen när jag målar konturerna till det som kommer när löven visar sin varma cinnoberröda. Nästa vecka så skall de vackra trägolven bonas och då får jag rikta mitt fokus till vår trädgård i skönt förfall.

Min vackra arbetsplats

Jobbar, men skall snart gå hem. Här råder ingen alienation, utan mitt jobb är frivilligt, intressant och mitt i semestern. Kom mig dock för att snabbkika på lite olika bloggar, ett tidsfördriv som jag liknar vid veckotidningsläsning, härligt och avslappnande. Har flyttat mina saker till Heddagården och blivit med bokhylla, en fin liten björkig sak som nästan rymmer mina ting. Otroligt nog har min nya sommarvurm kommit att tillfalla ämnesplanerna för 2011, kan liksom inte få nog. Har försökt med omflyttning av möbler, sortering av diverse ting och böcker, men inget skingrar tankarna på dessa byråkratiskt formade dokument. Har dock bestämt mig för att "go with the flow" och tillåta tankarna cirkulera. Trivs dessutom förträffligt i detta solkyssta (citrongult laserade) rum med dess tolvspröjsade fönster. Inte alla förunnnat att arbeta i så vackra lokaler.

Fy fan

Intog ryggläge och kom inte upp. Huvudvärk, illamående, bihålor som djävlas och absolut noll sommarkänsla. Mår helt enkelt inte toppenbra och skulle gärna byta kropp med vem som helst i nuläget. Försöker intala mig själv att ämnesplaner och arbetsplaner är ett lika vilsamt sommarnöje som en roman av Joyce Carol Oates . Stapplade dock in i köket där världens bästa (och totalt fotbolls-uppskapade)17-åring bjöd på kokt färskpotatis, starka korvar och kesoröra. Gott och mysigt att fånga en stund tillsammans med Svante. Därefter återgick jag till de mer basala näringarna och intog åter liggande ställning. Försöker muntra upp mig själv, men moll-mätaren verkar ha slagit på. Bär mitt gnäll, just nu, som en medalj på bröstet och frossar i min ynklighet.

Mitt liv

Hur gör människor som tar kommando över livet?
I min värld så pågår ett ständigt sökande, ibland nyfiket ivrigt och lite då och då desperat försenat. Mening och mål är mina ständiga följeslagare. För något år sedan så levde jag i den villfarelsen att åren som jag tillryggalägger här på jorden skulle göra bilden tydligare, för att tala skolspråk så skulle det centrala innehållet definieras. Liksom för att underlätta den slutgiltiga betygssättningen. Jag har nog alltid tänkt att, när jag blir vuxen då... då minsann skall jag vara styrman, skeppare och kapten på den här skutan. Måluppfyllelse liksom, thats what I´m talking about. Fast vid 35+++ så känns det mer som att jag fortfarande lånar pengar i förskott av mamma för att finansiera en ospecad resa till Korfu. Å andra sidan så har mycket av det bästa i mitt liv kommit som en överraskning, ett litet måndagspaket. Kärlek, barn, hus, stora skönhetsupplevelser och faktiskt också lycka. Kanske är det just det som är livet, att leva nyfiket och öppet. Jag känner mig dock, ibland, lite gammal för måndagspaket. Jag vill ha ett förbeställt paket.

Sommar

Nu kommer sommarvärmen till Sverige!

Ok. När?

Eller menar Aftonbladet och Expressen att Norrland per definition för gemene man faller utanför begreppet Sverige?

Jag har dock bestämt mig för att sommarvärmen är här, det handlar bara om positiv inställning.

Ska minsann på bröllop i helgen, sommarbröllop med bara ben. Jag skiter liksom blåsipporna i backarna i vad mor säger, mor är i sammanhanget synonymt med vuxenförnuftet.

I Kiruna har man knappt musöron på träden. Där kan man snacka hardcore positivism.

Min vardag

En del jobbar liksom med stillasittande jobb.
En del jobbar på jobb där bara vuxna vistas.
De sitter där och pratar i lagom vuxen samtalston om lagom vuxna saker.
Jag har även hört att man kan läsa dagstidningen på sådana där vuxenjobb och när man äter lunch så kan man beställa hälleflundra med runda små skalade potatisar.

Jag, jag behöver inte sitta stilla.
Jag behöver inte prata om vuxensaker.
Jag läser Don Quijote som högläsningsbok.
Jag äter..... varje dag.

Vi är så waldorf

Vi har ingen tv.
Vi har inte heller internet.
Vi är en sann waldorffamilj, måste dock tilläggas att detta är en sanning med modifikation.
Vi har en tv-apparat, en sån där uråldrig bullig sak. Ja, inte heller den direkt frivilligt, utan snarare en konsekvens av bristande monetära tillgångar. Vit och platt, min våta dröm.
Vi har dock inga kanaler eftersom vi sagt upp telia-abonemanget och vi har inte bestämt oss vad som blir härnäst. Allt sammantaget helt utan ett djupare utvecklingsspyskologiskt perspektiv. Om den kära Dr. Steiner sålde avlatsbrev så skulle jag känna mig nödgad att köpa.

Fast när barnen var små så läste jag monumentalskriften "Den förstelnade blicken" (alltså mina barn hade inte heller tröjor med tryck för att liksom synas själv/som individer alltså, fast jag vet inte riktigt hur det gick med den biten eftersom min dotter alltid hade rosa prinsessklänningar) och tjoho, ut åkte tv:n. Kändes sådär väldigt waldorf, präktigt och vänster-tuff-korrekt. Typ som att vi hade en fallfärdig gård på landet som vi restaurerade med linoljefärg, slamfärg, hartsgrund och annan bra skit samt en hel drös musiker och konstnärsvänner som alltid ställde till med festliga skivor hos oss, typ så. Fast om sanningen skall fram så var det var rätt trist och framförallt dyrt eftersom man liksom måste betala och anställa en riktig barnvakt istället för dumburken som "typ gratisunderhåller" timme efter timme. Dessutom så kändes det där med fallfärdiga-landet-modern hippie-gröna vågen grejen inte riktigt lika kul när vänner som gjort vändan sålde linoljeskiten eftersom de suttit isolerade i byar med alkisar som närmsta grannar. Några fräna vänster musiker/konstnärer hade liksom aldrig dykt upp. Man kan vara utan-tv-frän även i ett villaområde, nästan som en statement, typ straight fucking edge var vår konklusion.
Fast, sen åkte jag på kurs till waldorfarnas Mecka, Järna, närmare bestämt Ytterjärna. En mild dam i rosa linneklädsel lärde mig att det som inte syns det finns inte, vilket innebar skitliten garderobs-tv??!!! Jag vet, helt galet. Jag vet, väldigt opraktiskt.
Vi höll dock ställningarna för det tv-fria samhället. Man skulle umgås och arbeta med sina händer, sinnen och relationer. Fast när mellersta sonen utvecklade hm-syndromet (H&M hade tv på barnavdelningen, en affär som jag dessutom skulle bojkotta) så gav jag upp och mamma köpte oss en bull-tv. På den vägen är det, men alltså nu inga kanaler.
Vips vad mina tonåringar har blivit kreativa! Verkligen; hand, hjärta och huvud och tanke, vilja, känsla. Vi konverserar också jättemycket. Vet liksom allt om hur det är att vara tonåring i Sverige idag. Jag, ja, jag är så klart alltid väldigt närvarande och jätteintresserad av allt mina barn har att säga. Allt för att vi inte har tv, ursäkta kanaler. Vi vill ju så klart kunna välja vad våra barn skall se.
Blir snart tokig, give me some sappande annars dör jag!

Hur gör djur.. nä förlåt barn

I helgen har det vårliga spektaklet, Kulturnatta, gått av stapeln. Liksom flertalet tonårsföräldrar så har vi med spänd charterförväntan knappt kunnat bärga oss inför: den norrländska vårnattens fuktiga kyla (som man så klart möter alldeles för lättklätt optimistiskt), en pöbel av överförfriskade unga pojkar och flickor, traditionella "alla skitsaker i världen stånd", dåligt kaffe på Max hamburgerbar och Sveriges egen urbana-inuit, Roger Pontare.
Kvällen inleddes dock i goda vänners lag på Pilgatankollektivet där Annas Johan ( Ja, alla mina vänners män får namn efter mina vänner) spelade med sitt band, JA. Loppis och hantverk blandades med musik och glada barn. Eftersom mina vänner, så klart, alla mina vänner, deras vänner och deras vänner har intuitivt genusperspektiv så sprang det, så klart, omkring långhåriga små gossar med rosa tröjor. Säkerligen gossar som i sin hemmiljö har såväl barnspis som waldorfdockor och en hel garderob av rosa och rött. Små gossar som till vardags antar rollen av mamma när det leks familj. Men något gick fel... eller... en orm hade nästlat sig in i jämställdhetens paradis. En av dessa små, till synes regelrätt uppfostrade, små liven ägnade sig åt en högst besynnerlig aktivitet, trädkaratesparkning. Dessutom instruerades några av de övriga små gossarna till att falla in i leden. Lekens huvudsakliga syfte och mål verkade, för mig som utomstående, gå ut på att ta sats och liksom argsint sparka till trädet, ju hårdare desto bättre. Katjoff! Om barnet ifråga sparkat riktigt hårt så samlades övriga små gossar kring hårdsparkaren för att ge ett uppmuntrande ryggdunk. Intressant var att inte en enda flicka fattade intresse för leken. Tolkningsutrymmet är fritt.

Trött

Å den stora tröttheten rullar in med en isande gråkall vind.
Avbokat träning på Iksu. Om det gick så skulle jag avboka tjattrig familjemiddag och diverse städirritationsmoment också. Avbokar gärna alla vuxenmåstegöra saker. Vill bara vakna och njuta av naturen, leva. Cyklade i helgen med Björn, tur och retur till Obbola. Finaste vägen via Holmsund, så klart, för att paddla ut mot öppet hav via Västerfjärden. I ryggsäcken varmt kaffe och en söt apelsin. Hoppades att få se en nyfiken säl, men gick tyvärr bet på den upplevelsen. Björn hämtades efter jobbet av farfar Mats för översyn av lilla IW 23 som nu väntar på att sjösättas. Lever liksom mentalt i en framtida verklighet, men anstränger mig för att ge uppmärksamhet till nuet, presens living.

Konstaterande

Sol på blå botten, men ingen värme.
Vad kan man göra?
Klä sig mera?! Liksom varje år kämpar jag med den mentala biten av sommarlovets nalkande. Äter mjukglass i vårregnets piskande vindar.
Gömmer jackan längst in i garderoben.
Leker nattsuddare och uppbär samma humörstämning som en humla om hösten (drogad, virrig och desperat).
Exkarnationen är omedelbar och väsensövergripande.
Snart är tiden mogen för solvarma fötter i vattenbrynet och glasskyssar från en man med varma ögon och gula stråk i sommarmustaschen.

Hatar att vänta

Funderar på det här med fasta situationer i livet och det hopp som de inger. Det känns som att, när det är frispark då är chansen större att göra mål, fast om man liksom halkar till och får iväg en ballongboll som går skyhögt över ribban så är besvikelsen betydligt större än om man bara spelar på den egna planhalva. För att denna rappakalja skall bli begripligt så krävs en ordlista (typ i samma rang som SLM, KLM, HBTQ, VVS...)
Exempel på fasta situationer:
- tre dagar över tiden.
- värsta bästa arbetsplatsen har ringt upp.
- muntliga avtal som inom en snar framtid genererar skriftliga diton.
- väntan på att husköp skall gå i lås.
osv osv...
Alltså all de där situationerna som sätter de mänskliga benskakningstendenserna och nagelbitningsditona på svåra prov, oavsett om man väntar på ja eller nej.
JAG HATAR FASTA SITUATIONER!

De suger. De ger mig rännskita. De får mina naglar att anta Cortney Love höjd. De kastar mitt humör in i en sugande berg och dalbana.

JAG ÄLSKAR!!!
Direkta beslut och förklaringar som man bara får och inte behöver vänta på, helst skriftligt.
Bättre att gråta på en gång än att; hoppas, tvivla, förtvivla, hoppas, vackla, ha ångest och sedan bli besviken eller få något som gör en sådär modest glad eftersom all ångest innan putsat av guldbladen på pokalen. Väntan är inget för den hungrige. Ordspråket "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge" måste myntats av någon som fan aldrig väntat, verkligen väntat, alternativ har någon form av socio-emotionell störning, alt. är hund (begränsad minnesförmåga, typ skitglad att se husse efter en sekund).På morgonen fick jag ett grattis av någon. Ett grattis som jag väntat på så i.i.h. länge. Tack det gjorde min dag.

En hyllning till skolmaten

När jag var 13 år så trodde jag nog aldrig att dessa ord skulle komma över mina läppar (i.d.h.f. händer) - Jag älskar skolmaten!
Om det beror på att: jag breddat mitt smakregister, är mindre benägen att falla för grupptryck/eller mer beroende på hur man ser det, utvecklat min etiska och världansvartagande sida (helt såld på "barnen i Afrika-teorin") eller om det skett en nivillering av vad jag uppfattar som god supé dryftar de lärde om.
Idag bjöds det på soppa, mumselimunsmums... och pastasallad.
Dessutom så har jag, på min gata/arbetsplast i stan/Backen, den bästa bambatanten, bambatanternas rolls-royce.
Helt sjukt, men jag längtar varje dag till lunchen.

Kaffemaskinen

Idag hällde någon vatten i bönfacket på vår älskade kaffemaskin på jobbet. Jag utgår från att detta var ett misstag av högre grad. Alla var där (smärre överdrift) för att beskåda skönhetens sista suck. Tack kära kaffemaskin för alla smakfyllda ögonblick (även här lite överdrivet). Framgent är det min ambition att arbeta för en tydlig manual gällande kaffemaskinsfyllning, gärna med bilder alternativt delmoment inom lärarprogrammet, kursen kan heta praktisk pedagogisk metod för rastapparatur.

Min man den perfekte

Alla gillar positiva människor.
Alltså människor som är sådär lagom neutralpositiva, absolut inte överexalterade på något sätt och vis. På bästa vuxenstatusstället (Face book) så märks det tydligt vilka som har lyckats, typ alla som har över 200 "vänner" exklusive barn, att leva upp till normen. Min man är en sån. Snygg. Trevlig. Lagom glad. Lagom positiv. Lagom social. Lagom lång. Lagom tjock (före middan) Ja, helt enkelt en som håller måtten. Jag är absolut inte det minsta bitter eller så, men konstaterar bara liksom vad som gäller.
När vi bråkar (fast vi är ju så klart ett mönsterpar som aldrig gör det, men rent hypotetiskt), om vi skulle bråka så skulle det nog vara detta lagom lagom lagom lagom som jag skulle irritera mig på (fast det gör jag ju så klart aldrig, d.v.s. irriterar mig på ...typ nått). Min man... ja han skulle nog irritera sig på (fast det gör han ju aldrig, men ändå rent hypotetiskt) min dramatiska sida, s.k. autodidakt vardagsdramaturg, särskilt mina Norén-tendenser. Så alltså. Min man har över 200 vänner på FB (alltså face book, stället där man visar vuxenstatus) och är bara sådär präktighets poppis. Jag har drygt hundra "nära vänner" inklusive: mina barn, elever, mamma, personer jag "fått" av min man och några som jag inte riktigt kan placera, men vi är typ så tight.

Påsklov

Möter mitt karma om och om igen; på bergets topp, i vinden som mjukt smeker min kind, under den blå himlen och i varje skär utmed de branta snöklädda sluttningarna.

Har ansträngt mig för att leva i stunden och låta ögonblicket vara en evighet. "Fånga dagen"

Tack Gud för de svenska fjällen.

Tack familjen för att ni är underbara.

Tack SLAO för att ni håller koll på alla våryra skidåkare.

Tack grillkillen för årets godaste hamburgare.

Tack till alla fina föräldrar som lär sina barn skid vett och etikett.

Gräddmustasch

Tycker att det är fint med skäggiga män. Extra fint blir det på sommaren då skägget skiftar i olika toner, från choklad till solkysst. Gräddmustasch är också väldigt fint, man får liksom lust att ta handen och försiktigt smeka bort den. Idag var min skäggiga man och jag på kondis och inmundigade: bryggkaffe, semla och belgisk chokladtårta. Då, just då, fick Björn en sån där fin gräddmustasch som förevigades av mig.

Glad påsk

Så här på våren kan de tunnna linnegardinerna inte göra så mycket åt solljuset som (inte direkt silas) vräker in genom sovrummets balkongdörr. När vi flyttade till pippihuset på Angårdsvägen så sa mäklaren - och så är det älvsutsikt ????!!!! Fast lite stämde det ju, eller mer precist så är det årstidsbundet (alltså det här med utsikten) i april när saven bara börjat stiga och än så länge väntar med att knoppa och blada sig så kan man ju se lite blänk om man anstränger sig. Himlen ovanför ser sådär oskyldigt blå ut, så blå som en vårhimmel kan se ut. Fåglarna kvittrar och tisdagen vecklar nu ut sig, tabula rasa. Önskar livet och alla en riktigt solig och glad påsk!

Att avverka

Allt som sker hädanefter denna dag är bonus. Ibland går liksom all planering i lås. Har avverkat: jobbtraven, städning, tvätt, snälla-mammangrejs, god lunch ( blev dessutom bjuden av världens bästa Munter) med tillhörande "hänt extra-lek"och besök på världens förnämsta Ica, Kvantum så klart. Jag känner mig mätt, nöjd och redo att dammsuga bilen. Vad har hänt? Någonting måste vara fel? Jag måste ha tvärglömt något skitviktigt?

Kort

Det är val i Finland, fullmåne och djävligt blåsigt.

Kräver lite reflektion

Såg en intervju igår med Tant Strul ikonen Kajsa Grytt. Hon har kommit ut med biografin Boken om mig själv. Som sig bör när det intervjuas så frågade, så klart, journalisten om den personliga integritetens gränser i förhållande till boken, m.a.o. visar du dig naken så tar vargarna dig.

Svaret dröjde inte länge, men för mig var det klockrent, - Om jag håller tillbaka så blir boken inte sann. Vad är det liksom för idé att läsa en bok av och om Kajsa som målar upp en fiktiv schablonbild , en bild som balanserar sådär lagomt på det personliga i förhållande till det privata.

Varför är det så? Varför är våra masker så viktiga?

Min tolkning är människans naiva sökande efter enkla lösningar, t.ex. om en person skriver dikter droppande av svärta, ja då är helt plötsligt hela personen stämd i moll. De skärvor du lämnar av dig själv vill andra människor hela tiden forma till subjektiva övertolkningar.

Varför dravlar jag på om detta, kanske man kan tycka?

För mig är det viktigt att själv definiera vem jag är och vem jag är förändras. Det är: situationsbundet, tidsbundet, relationsbundet, stämningsbundet, ja helt enkelt en ständig ström av föränderlighet. Du känner inte mig och jag känner fan i mig inte dig, helt och fullt. I skrivandes form, möten, samtal, diskussioner, argumentationer så möter du, du och du en skärva av den jag är eller säger mig vara i stunden. MEN du möter inte hela mig, alla sidor av mig. Det kan du inte. Det kan ingen.

Jag saknar förståelsen, självinsikten. Om den skulle finnas, då skulle (kanske) vi människor leva tillsammans utan att försöka förenkla och kategorisera andra människor till pappersfigurer, fjärran från den verkliga personen. I den bästa av världar är den mänskliga arketypen lika föränderlig och mångfaldig som varje människa faktiskt är.

Samtal

Det har snart gått två år. Två år sedan jorden rämnade. Jag hade samtal idag, avslut på en början kan man nog säga. Min återgång till den verkliga världen, vardagen, arbetslivet. Det var ett gott och ett fint samtal med en väldigt fin person. Allting leder alltid till någonting, ibland oförståeligt i nuet. Vart har stormen fört mig? Min insikt är inte stor, inte ens med små mått mätt. Men den är min och ingen kan bättre klä, just min insikt, i ord än Peter Birro. Ingen sorg får bli så privat att den äter oss inifrån. All sorg är allmängiltig. Det är därför jag envisas med att skriva om min. För jag är inte unik. Eller åtminstone lika unik som du.

På besök i livmoderfeminismens rike

Scener ur ett äktenskap!

Känner mig lite inspirerad av Sveriges first lady vad gäller "kvinnospis", den moderna hemmafruns alter ego, Underbara...

Har vårkänslor och ägnar denna vabbdag åt att, de facto, leka duktig hemmafru och plantera om blommorna, men nej jag byter inte gardiner där går min gräns. Har liksom läst Det andra könet ( Le Deuxième Sexe) av Beauvoir och känner mig "libererad" (tycker det är en skam med pappor som låtsas-prioriterar sina barn och tar ut 2 månaders föräldraledighet på sommaren, ett skämt!). Erkänner dock med emfas att jag verkligen älskar estetik, dock inte alltid det som förefaller normerande. Blandar gärna barndomens teak och stringhyllor med; avlutad allmoge, Carl Malmsten och loppisfynd. Eftersom jag inte lagt in bilder på rätt länge så gör jag det nu. Bilden som en skärva av våra "familjescener".

Husguden syster Märta

Har växlat spår; vabbar istället för att själv vara magsjuk. Eftersom jag är lärare så är jag ju sådär tokförnuftigt präktig, typ äckel förnumstig och tycker att sjuka barn skall kurera sig i sängen. Är man sjuk, så varken orkar man eller ska man titta på tv, äta blåbärskräm i mängder, sjuk är absolut inte synonymt med att "ha det gemytligt". Kan man titta på tv så kan man gå till skolan, basta! Eftersom jag är förälder så är jag ju sådär lagompragmatiskt (åter igen egen formulering, lugna sig Svenska akademien) lagd och tycker att det är ganska mysigt att se Hästakuten (ett riktigt skitprogram, men jag är bra på att låtsas-se) tillsammans med en lagom varm (Björn energibantar, vilket är enklare än fläskreduktion och jag tar till vara all extra energi som kan genereras) Tova-Liisa. Eftersom vi är "waldorfare" och då, så klart, tror stenhårt på det naturliga sjukdomsförloppet (farväl alvedon, bamyl och magnecyl, välkommen feber, metamorfos, förvandling, från puppa till till till ) som en del av människans utveckling så kör vi liksom stenhårt, men man måste ju liksom inte lida... eller ... eller hur?! Humelihumhum. Måste nog läsa det finstilta i Syster Märtas husapotkek.

Arg mor yrkar kursplaneändring

Jag är desperat just nu! Magsjuk kvinna finner bara tomma toapappersrullar. Tycker att det borde stå inskrivet i kursplanen för ämnet hemkunskap: Syfte: att så smidigt som möjligt ta dig och dina föräldrar genom tonåren. Mål: - att eleven skall förstå vikten av att säga till när familjens samlade förråd av toalettpapper tar slut (dyrt och onödigt att torka sig med bomullsrondeller). - att eleven skall lära sig att inte ställa in tomma mjölkförpackningar i kylen ( någon idiot kan ju tro att det fortfarande finns mjölk kvar). - att eleven skall inse att glasen INTE blir rena om man ställer dem med botten nedåt i diskmaskinen. - att eleven skall komma till insikt om att det inte finns någon djävla soptomte alternativt att soppåsen har pojken med guldbyxorna funktionen, d.v.s. är oändlig, men däremot en förbannat arg mammaslav.

Min oerhört planerade dag

All min tid, smal överdrift, är planerad. Väldigt märkligt hur det kan ha blivit så eftersom jag inte direkt strävar mot det inrutat, byråkratiskt kausala. Som exempel: Idag ringde väckarklockan 9.00, fast jag föregick denna lilla irriterande tingest genom att vakna av mig själv. Småprat med Tova-Liisa. Träningskläder på. Iksu spa: alpine trail 5 km och sedan cykel 55. Se över detaljplanering samt rätta lite saker i lugn och ro på jobbet, vilket jag nu kan lägga till handlingarna. Handla på Kvantum Laga lunch till familjen, exklusive de personer som befinner sig i Sälen. Långpromenad med hunden och förhoppningsvis något barn. Tvångsläsning, Gaius Julius Caesar. Fixa middag. Här ligger min förhoppning till egentid, d.v.s. mysläs i sängen och en påse godis. Kvällsmys: läsning med Tova-Liisa, kvällsfika, tandborstning och nattiskramar. Fixa undan efter middagen. Tv Hämta Björn och Svante som kommer hem från Sälen.

Hurra för Tomas

Tomas Tranströmer 80 år! Hurra för metaforernas konung! "När han kom ner på gatan efter kärleksmötet virvlade snö i luften.Vintern hade kommit medan de låg hos varann. Natten lyste vit. Han gick fort av glädje. Hela staden sluttade. Förbipasserande leenden -alla log bakom uppfällda kragar. Det var fritt! Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro. Så tyckte han. En musik gjorde sig lös och gick i yrande snö med långa steg. Allting på vandring mot ton C. En darrande kompass riktad mot C. En timme ovanför plågorna. Det var lätt! Alla log bakom uppfällda kragar." "Svarta Vykort Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta." Jag läser Elegi och låter dikten avrunda en fin helgdag tillsammans med Tova-Liisa, svärisarna och lilla yrvädret Oumou. "Jag öppnar den första dörren. Det är ett stort solbelyst rum. En tung bil går förbi på gatan och får porslinet att darra. Jag öppnar dörr nummer två. Vänner! Ni drack mörkret och blev synliga. Dörr nummer tre. Ett trångt hotellrum. Utsikt mot en bakgata. En lykta som gnistrar på asfalten. Erfarenheternas vackra slagg."

Livet

" Låt mig få vara en av dessa svaga, en av dessa hjälplösa och dåraktiga. Först då blir jag en människa värd att älska" Jag läser dig. Jag läser dina ord och det gör ont samtidigt som det värmer. Du gör att jag vet att någonstans i universum finns det hopp, hopp för mänskligheten. Hopp för alla de som ensamma vandrat i dödsskuggans dal. Hopp för alla de som till förklädd människa mött sina demoner. Du skriver att allt du har att erbjuda världen är ditt ansikte och ditt namn. Den du är och den du har blivit. Allt du bär inom dig likt en bruten vinge, ett sår som längtar efter ljus. Det är magiskt och djupt mänskligt. Du skriver om livet, sorgen, kärleken och världen runt omkring. Dina upplevelser. Dina sorger. Dina kärlekar. Du skriver och dina ord blir mina.

Vänner och försvunna vänner

Har just nu en otroligt trevlig dag med min fina vän Lisa. Vi har skitkul. Nu undrar säkert någon, kanske, som läser bloggen vad vi gör och hur man kan få lika kul? Ett ord förklarar allt. SKRIFTLIGA OMDÖMEN. Så, nu är det sagt. Att jag dessutom har färdigställt mina gör det hela än mer njutbart och att Lisa nu "bara" skall klistra in sitt tillägg i 25 dokument gör det hela orgasmiskt. Lisa är dock gudinnan av copy-paste funktionen. Extra kul är det att Lisa faktiskt finns till hands som fysisk person. Jag menar det är liksom kuligare än om hon bara var imaginär, ett problem som uppstod på Umeå Open igår. Har besökt denna agorafobiavskräckande tillställning några gånger med ett antal olika personer. Ett säkert kort liksom; vänner, samtal, samkväm, musik, mer samtal och mer musik. Gårdagens besök var dock av en något annorlunda karaktär. En person hittades aldrig. En person, typ två, försvann varav en myseriöst. Tur för mig att det fanns några tusen till att snacka med. Såg kvällens begivenhet Håkan Hellström med värsta glädjehoppet i magen. Dessutom så träffade jag ett helt gäng lika glada håkanfantaster som sjöng med, försökte att bortse från att de säkerligen var lika gamla som min son, men eftersom alla mina vänner liksom försvunnit så... vad göra?

Jisses

Kom hem efter en lång, väldigt lång, arbetsdag och vad möter mig? Två tonårstjejer som fnissande frågar om de kan få låna badrummet. - Ja, så klart, säger den lilla mamman (jag) med ett leende. En halvtimme senare har nämnda unga dam duschat klart och, för andra gången på mindre än en månad, färgat sitt hår hemma hos oss?! Min slutsats är att min son helt enkelt har träffat stans enda amishbrud som dessutom revolterar mot föräldrarnas asketiska leverne genom att färga sitt rågblonda hår svart.Eftersom damen, denna gång, tog bort färgfläckarna från väggar och armatur så önskar jag henne lycka till!

Ambivalens och Umeå open

Ambivalens = konflikt mellan motstridiga känslor eller impulser. Det finns saker man lär sig leva med eller förhålla sig till, fast det är inte lätt. Ambivalens är en sådan sak. Tror nämligen inte att den psykiatriska forskningen kring ambivalens-lobotomi har kommit särskilt långt. Boka tid hos tandläkaren, boka tid senare, inte boka tid alls, kolla med Pär på jobbet vad hans tandläkarbesök kostade. INTE boka tid. Skotta nu, skotta senare, vänta med att skotta, måste skotta för nu säger bilen tjoff klonk när man skall ut från gården. Besikta bilen i god tid, besikta bilen enligt den utskickade tiden, besikta bilen lite sent, besikta bilen för att undvika körförbud. Blev riktigt förbannad på min ambivalensiska (ansats till en egen form av grammatik) sida ikväll. Har dragit ut på att boka biljett till Umeå open. Liksom inte orkat. Liksom vandrat mellan upplevelsen av att det är tokdyrt och helt ok. Läste igenom fredagens bandschema och såg till min stora glädje att ,förutom Säkert och Håkan Hellström, så spelar Those dancing days, We are the storm och Kleerups projekt Me and my army på fredag. Ett upplägg som känns riktigt bra. Tillbaka till ambivalensen. Vad är en bal på slottet? Vad är 395 spänn i förhållande till... Dessa val. Man kan då välja om man vill boka genom Ticnet, Tickster eller biljettcentrum. Känns som att ambivalenta personer undanbedes. Ok. Jag väljer, väljer, väljer, ole dole... En halvtimma senare med svordomar och fortfarande ingen biljett, suck, stön. Toppen det krävs nått djävla lösenord som jag alltså skall ha. Jag konstaterar att en ambivlent människa bör av staten erhålla en subventionerad icke-ambivalent stödperson. Alltså! Here goes... Jag är en väldigt ambivalent person som söker dig med stort D. Du som kan bestämma vad, när och hur. Tack på förhand.

Vår i kroppen

Det är söndag och jag har sovit länge. Saknar ibland små knubbiga armar som vill kramas, eller tandlösa leenden som leker "packa bilen" i sängen, men tillåter mig ändock njuta av sovmorgon när möjligheten finns. Vaknat till ett internetklipp av en blondin (väldigt stereotyp sådan) som hoppade upp på en kundvagn för att sedan stupa på huvudet, såg ut att göra ont som fan. Björn har kopplat in basen i förstärkaren, men i övrigt är Angårdshuset tyst. Utgår från att Tova-Liisa har en date med världen bästa barnvakt och att tonåringarna sover sin skönaste förmiddagssömn. Har enbart ägnat mig åt trevligheter de senaste dagarna ( fina vänner och nyss hemkomna från Thailand med superreseminnen svärisar) och behöver klämma in några timmars arbete. Börjar känna vår- och sommarpirret i kroppen. Längtar lite efter: slasksnö i Hemavan, vårfixning av segelbåten, löpning i vårsol utmed älven (utan halkmattan på gångstigarna, har alltid älskat känslan när all snö och is smält bort från vägarna och man för första gången kan gå en längre sträcka på asfalt, sann lycka), kaffetermospromenader till Klabbböle, att få spana in alla fina vår- och sommarskor som uméborna snart tar på sig och allt annat underbart som pånyttföds i denna ljuva (sommar)tid. Snälla gumman tö kom nu och smält det hårda vinterhjärtat!

Ondska

Teodicéproblemet, d.v.s. hur kan Guds existens förklaras när det finns ondska här i världen?
Vem är Gud och vad vill hon/han?
Vad betyder godhet?
Är Guds makt begränsad?
Är människan och världen ofullbordade?
Är ondska ett uttryck för människans fria vilja?

”Ondskans karaktär av myste­rium, av ogripbarhet och meningslöshet ger inte människan någon ro.”

Ann Heberlein problematiserar i sin lilla bok om ondska fenomenets själva uppkomst.
Hur kan till synes goda människor begå onda handlingar?
Enligt Heberlein lockas vi (människor) av det onda likväl som det goda, men framförallt styrs vi av likgiltigheten och fegheten. Att inte själv bli utsatta. Att på någons bekostnad "växa" i ett visst socialt sammanhang.
Ann Heberlein är för mig en tänkandets nutida ikon (är alltid bombastisk). Intellektuell, kulturell, en filosofisk, historisk, teologisk och politisk tusenkonstnär, men framförallt så hjälper Ann (ja, jag tar mig friheten att låtsas känna henne) mig att föra sidospåren till den breda autostradan. En vän, en vän i nöden som jag aldrig har träffat i det fysiska rummet.
Man går liksom inte fram till någon på jobbet och frågar vad de tycker om lidandets karaktär eller om kärlekens förgänglighet. I vardagen är allt på verklighets-låtsas. Man vet vad som man ska prata om (samtalets dolda dagordning), kanske av rädsla för att verka alltför apart; pretentiös, kvasi-djup, udda, knasig, helt enkelt en jobbig människa. Eller den stora skräcken att personer man tycker om skall snacka "skit" bakom ens rygg, liksom låtsas gilla en. Därför är Heberlein, Solzjenitsyn, Kant och Platon säkra kort. Man (jag) kan låtsas passa ihop med dem utan att riskera att bli sårad eftersom det bara är på låtsas. Livet lär en att "linjen mellan gott och ont går genom varje människas hjärta" och därför är det alltid säkrast att endast möta den linjen hos någon annan i skriven form.

En väldigt trött dag

Diskmaskinen surrar lågt och Siemens lever upp till allt vad produktbeskrivningen utlovade. Andningen spelar ping pong under adamsäpplet. Någon djävla barnkanal agerar ljudmatta.Cogito ergo sum. Ingenting, tystnad, vakuum. Vill sortera, katalogisera och verifiera, men orkar inte. Vill komma i kontakt med någon form av kausal förklaring till händelsernas vara. Känns som att krav-kakafonin har skruvat upp basen, dunk, dunk. Middagsfix, bortplockning, planering.Bi-ljud, käften. Axlarna är fasthäftade vid öronsnibbarna. Sänk! Andas! Gör så! Så! SÅ! SÅÅ! SÅÅÅ! och SÅÅÅÅ! Vad? Säg? Berätta? Jag lovar. Jag svär.
Höger fot, lyft! Vänster fot, lyft! Måste vara lagom trött. Sen får jag gå och lägga mig. Sen får jag vila. Sova, inte drömma. Inte tänka alls.

Brandtal

Möttes vid frukostbordet av Björn som exalterad viftade med dagens DN. debatt. Jesper Meijlings och Sverker Sörlins debattartikel kring de marknadsmodeller som succesivt har tagit över det tidigare välfärdssamhället var lågan satt Björns hjärta i brand. Sörlin och Meijling beskriver dagens politiska läge med ordet "vägval". Det samhällssystem som danats de senaste 20 åren vilar på utlokaliseringen av samhällstjänster till privata initiativ och riskkapitalbolag. Den svenska välfärdsstaten guppar som en kork på marknadiseringsexperimentets sjöar. Sörlin och Meijling påtalar faran med att rätten till de offentliga tillgångarna delas ut för att sedan verka i en juridisk gråzon.
När jag själv, under påhejning av Björn, läste artikeln så infann sig ett stort och mäktigt JA. Äntligen, några som har "befogenhet" och kan ta det mediala rummet i besittning. Äntligen några som rör vid pudelns kärna och skiter i att svassa runt politikens färgskiftningar, men ändock stå där med rumpan bar. Jag håller med Sörlin och Meijling när de menar att den hittills förda politiska agendan innefattar ett experiment i stor skala. Om man tittar på hur förändringar skett inom: skola, kollektivtrafik, elförsörjning, medial public service ... o.s.v. framträder ett experiment med en hög procenthalt bortfall.

Ett paradigmskifte i förfall.

Det här är socialdemokratins framtid. Här vilar socialdemokratins grund (för mig). Kärnvärden; en skola för alla, public service vars fötter är mejslade ur den starka statens fundament, fungerande kollektivtrafik...listan kan göras lång. Jag hoppas att debatten kring välfärdens kärna kan och måste bli en fråga som socialdemokratin tar sig an. En fundering över den samhällsomvandling som skett och mod att ta ut nya kompassriktningar för den fortsatta moderniseringen. En renässans av idealen.

Fredagsmys

Självvald ensamhet är en lisa för själen.
Tova-Liisa och Ingemar tillbringar helgen hos vänner. Svante gör det tonåringar gör på helgen (alltså han är ju waldorfskolad, d.v.s. gör eurytmi, äter biodynamiskt, målar med kol eller hugger i sten, så jag är helt lugn). Björn leker med Lisas man Johan (de är inte waldorfskolade, så jag är m.a.o. helt lugn). Texas sover och Messi sover (tror inte att Messi är död, men vågar inte titta efter). Jag har, trots megahuvudvärk, städat och njuter av vetskapen att jag skall gå och lägga mig i den sängriktning som andan faller på. Fredagsmys i sin renaste form.

Trött, Irriterad och...

Man ska inte fundera på saker för mycket.
Man ska definitivt inte fundera på saker som andra människor säger, för mycket.
Man ska aldrig analysera och tolka vad andra säger, för mycket.
Under inga omständigheter är det tillbörligt att ägna sig åt hårklyveri när det kommer till vad andra har sagt, i alla fall inte för mycket, eller för ofta.

Är trött, låg och rätt irriterad.
Har ägnat värdefulla vargtimmar åt ord-psykoanalys à la Freud.
Har skjutsat min nästanvuxna (kroppsligen) son till I20-området (Midgårdsskolan, övre-medelklass-Umeås-Pentagon).


Funderar på att äta min banan för att få inspiration till periodplanering à la Asien.
Äter min ekologiska banan och känner mig inte ett enda uns piggare.
Försöker visualisera roliga saker för att liksom peppa lite, men kan bara konstatera att Mia Törnblom skiter sig.
Nu har jag dessutom kommit åt någon djävla tangent som gör att bokstäverna hoppar, alternativt behöver tangentbordet utredas, men det kan ta tid. Säkert står alla tangentborden i kö.

Glad eller glad glad

Solen skiner.
Himlen är blå.
MINA SKRIFTLIGA OMDÖMEN ligger kuvertade och klara!

Allt jag gjort, allt jag är.

Livet, so far

70-tal
Käkade snus tillsammans med Ulrika i hennes gula lekstuga (kräktes duktigt efteråt).
Bröt armen när jag hamnade underst i dödskurvan vid Björkgatans vårliga cykeltävling (hade stödhjul, gul cykel med limpa och vimpel, en förklaring så god som någon).
Slog ut Ulrikas tand med min röda Adidasväska.
Lekte hårfrisör och klippte Ulrikas lugg kort kort och sned sned. Jag fick inte äta hos Ulrika den dagen.
Jag och Ulrika skulle börja träna fotboll ihop. Hon bangade ur och jag gick själv till första träningen. Jag hade mjukisskor, alla andra hade fotbollsditon. Jag kom för sent och fick lida förnedringen av att springa runt planen själv medan de andra små töserna tittade på.
Min kusin Thomas, sommar vid havet och båtar.
Tärnaby, påsk och trolleriföreställning.
80-tal
Började motvilligt skolan. Första skoldagen frågade fröken Ingrid om alla barn längtat efter att skolan äntligen skulle börja. Jag hade glugg, flätor och var klassens enda "kines". Jag räckte upp handen och deklamerade stolt att jag minsann inte alls längtat efter att börja skolan, mamma sparkade till mig på benet. Jag lärde mig att man måste vilja börja skolan (särskilt om man är flicka).
Jag går i alla fall i samma klass som fin-Pelle.
Jag och min kusin tjuvrökte i morbror Yngves turnebuss. Ullis fick mest skäll.
Jag och Pelle kramas längst bak i bussen på väg till friluftsdagen. Kramkalaset får ett abrupt slut när fin-Pelle helt plötsligt blir äckel-Pelle när han försöker sig på en riktig kyss. Jag sätter mig längst fram.
Hemavan, Björnbersgården och bossa-nova.
Jag börjar högstadiet och lär mig att killarna i 9:an är fränast.
Pelle går fet-bort.
Jag bestämmer mig för att bli synthare (måste låna en djävla massa kläder av Annes syrra).
Black celebration, here I come.
Anne blir ihop med en fränkille i 9:an.
Jag blir också det eftersom Anne är det, men det är skittrist.
Jag blir istället ihop med en tuff skatekille med ljus lång lugg. Lika trist.
Min fotbollstränare har finsk påbrå, men är kommunist?! Hans träningsfilosofi är en direktimport från sovjetiska arbetsläger,Gulag.
Träning 5 dagar i veckan och match varje helg, Depeche Mode och tv med pojkvännen och hans mamma?! (jag vet, herre Gud). Ännu tristare, men han var med i tv-pucken.
90-tal
Välkommen skatepunken.
Skidorna byts mot snowboard.
Jag och Magda drömmer om: ravefester, fina snowboardpojkar (gärna med lockigt hår) alt. skatepunkare och annat som jag inte ens vågar nämna.
Är Björknässkolans enda Marxist i skolvalet, MUF vann. Jag höll käft och skrev mitt manifest.
Åker på tidernas värsta klassresa till Mallis.
Åker till Korfu med Malin, dansar natten lång.
Går ut gymnasiet. Vill bli läkare, men bara lite senare. Vill bli intellektuell författare i Paris, men barA lite senare. Vill bli snowboardproffs, nu.
Riksgränsen, snowboard, kollektivboende, grunge, punk och pojkar.
Fin-Björn. Anarkist-Björn. Poet-Björn. Jag röker pipa-Björn. Jag fick inte läsa Kalle Anka när jag var liten och bara lyssna på Nationalteatern-Björn.
Omedelbar förälskelse på (ja på) tunneln mellan Björnefjell och Riksgränsen.
Interrailkort. Amsterdam, mat- och sömnbrist, dreadlocks, ockuperade hus.
Dr-Martens, tights, nättröjor och bäbis-Svante.
Filosofi, teologi... hum-huset och vänner med svartfärgat hår.
Belle and Sebastian. Broder Daniel och vänner med svartfärgat hår.
Bäbis, Kamenski, Humlan, Foucault och vänner med svartfärgat hår.
Lärarhögskolan och svikna vänner med svartfärgat hår.
2000-talet
Bäbis, religionsvetenskapliga institutionen, genusforskning och undervisning.
Järna, vänner som citerar Steiner och har sidensjalar.
Kristofferseminariet och ännu fler vänner med sidensjalar.
Waldorflärare, lager på lager och Gudrun Sjödén rea.
Årstidssånger, röda kläder och små gnomer.
Livångest, tvivel och katharsis.
Vänner, sorger och sjukdomar.
Mindfullness och inre källsortering.

Jag vänder med spänd förväntan blad.

Att hitta något man älskar

Berg, snö och fart. Tre variabler som följt med mig genom livet som en röd tråd. Kombinationen av dessa tre gifter sig bra och har skänkt mig många stunder av sann lycka. Jag har stått på skidor, parallellt och vertikalt, sedan två års ålder. Jag älskar kylan och vintrarna, trots att jag mötte detta jordeliv på betydligt varmare breddgrader. Har en karmisk ödestro som säger mig att jag nog borde sätta bo, eller ännu bättre, leva mitt liv närmare de vildsinta naturkrafterna i sann nomad-anda (nu menar jag så klart inte tsunamis och liknande). En kollega till mig sa - jag har bräda i själen.
Jag har bräda, en eller två spelar mindre roll, i kroppen, själen och hjärtat. Svettiga promenader i kraftigt uppförslut, kall dryck på toppen och sedan belöningen. Freestyle säger det bra med orden "Jag flyger, jag svävar fram. Låt det aldrig ta slut". Den här känslan. Den här drömmen ville jag på många (alla) sätt och vis förmedla till mina barn (närmare indoktrinera kommer man inte så länge den egna viljan skall ha bärkraft). Vi, jag och min man, har åkt med småpluttar i bärsele. Lekt följa John i backen till förbannelse. Dragit gnälliga och sura barn bakom oss i pulka uppför (länge och långt). Idag är Svante 17 år, Ingemar 15 och Tova-Liisa 10 år och de åker alla snabbare, snyggare och bättre än de flesta vuxna (man får skryta om sina barn eftersom barn undantas jantelagen.. eller?)Det bästa av allt är att utförsåkning har blivit Vårt intresse, något som vi har tillsammans familjen Zachrissons intresse. Ett ögonblick, en millisekund såg jag det. Lycka, förväntan och hopp. Allt detta i Tova-Liisas ögon när hon efter en, för henne, rätt mödosam vandring upp mot Jungfruvårtans topp såg ut över fjällmassivet och den orörda snön som bredde ut sig meterdjup. Tillrop, tjut och glädje.

Ingemar Stenmark

Är min son hörselskadad... eller vill han få mig att känna mig totalt stentöntig?

Linda - Ingemar Stenmark (viskar så högt att viskningen gränsar till högprat)

Sonen - ? VAD?! (utropsteckenet markerar alltså utrop)

Linda - SHHH!!! Ingemar SSSStenmark (viskar lite högre, typ som småkillar när de är 8-9 år och ständigt blir tillsagda av läraren)

Sonen - Vad mamma? Varrå INGEMAR?!

Linda - Är du... Skit samma (tänker att sonen nog har drabbats av total dövhet, om han inte har en djävla stor vaxpropp i hörselgången).

Sonen - Menar du Ingemar Stenmark!?

Linda - NEJ jag menar så klart Margaret Thatcher!!!

Sittandes vid fikabordet.

Sonen - Men mamma menar du att Ingemar Stenmark är typ här?

Linda - Fan orka. Tänker då inte säga skit nästa gång jag ser: Anniken Kringstad, Björn Borg, Linda Haglund, Gunde Svan, Wayne Gtetzky, Thomas Wassberg, Stig Strand eller Torbjörn Nilsson.

Mitt liv som vuxen

Är vuxen.
... eller improviserar så gott det går.
Jag kan vabba!
Jag har betald semester!
Jag har gravitationspåverkade bröst!
Jag har börjat med bh! (...eller "riktiga" vuxna skulle nog mer kalla vad jag har för topp, typ ärvd efter en 12-åring)
Jag var ung när Fame fick på tv! (första omgången)
Jag har spa - kort! (GENOM JOBBET, totalt vuxet)
Jag går på möten, som jag måste gå på eftersom jag får lön! (hur vuxet som helst)

Fast å andra sidan så har liksom allt ett janusansikte.

När jag vabbar så kan jag och dottern kolla på tv en hel dag! (vilket skit som helst)
Bara ibland (i svaga ögonblick) så börjar jag räkna ner timmarna inför sommarsemestern i februari! (fast bara tyst eftersom jag tror att det kan uppfattas fel, typ som att jag är lärare för semesterns skull?!)
Det om gravitationen stämmer.
Ingrids!!! Har inte riktigt fattat mod än. Trivs ganska bra i toppar som liksom smetar ut allt. Platt är finare än häng. Dessutom så ser alla som jobbar på Ingrids ut att spela i en helt annan vuxendivision än mig. Blev även utskrattad (de skrattade åt inte med) i den lilla underkläds- kvasi- affären i kungspassagen eftersom jag frågade om den mjuka fyllningen i vissa bh-ar inte gjorde en skitsvettig. Jag menar det är ju ingen som liksom stoppar (alltså inte bromsar upp utan fyller) trosor.
Alltså jag var skitung när Fame gick, vilket innebär att jag är så där lagomvuxen.
Spa- kortet ger dock riktiga vuxenpoäng eftersom jag dessutom nyttjar det till max. Eller förresten om jag var en riktig vuxen så skulle jag liksom inte ha tid att hänga på spa så mycket som jag gör.
Det jobbiga med möten är att tankarna ibland (grovt taget 70-30) lever sitt eget liv, typ: fan varför sa jag så, tänk om alla tycker jag är helknäpp, skit nu blev nog någon sur, ser inte hon lite sur ut,håll nu käft och var så där kontemplativt klok, närvarande...närvarande, fan vad ont i högra skinkan, inte hoppa med benet det ser så nervöst ut liksom, bita på naglarna går bort...

Undrar lite över om det inte skulle vara skönt om det fanns vuxenkörkort. Typ du klarade provet. Du är nu en riktig vuxen, ungefär som ett nationellt prov. Typ nått som genererar vuxenlegitimation med en liten skattelindring som bonus. Måste ringa Björklund.

Hurra

Det stormar ute. Det blir väderomslag.Idag fyller min äldste son 17 år. Känns väldigt märkligt. Barndomen avlägsnar sig alltmer och vuxenlivet närmar sig. Vår lilla "dreggel Hoja" ( ja, barn kan ha kraftig salivutsöndring och öppen mun hela tiden utan att lida någon form av skada) som alltid använde svåra ord (typ kontemplera) på riktigt fel ställe (nu snackar vi meningsbyggnadsfel). " Mamma Inna kan du ge kontempjera mer"???!!! Den här bemärkelsedagen står en lång, gänglig och modemedveten ung man med starka (milt sagt) politisk åsikter framför mig i köket (jag når typ till skulderbladen eftersom jag är "nästandvärg" som barnen säger kärleksfullt). Eftersom det är torsdag så har jag torsdagskollegium och sonen samt maken snowboardträning (sonen tränar och maken dirigerar). Dessutom är det slopestyletävling i helgen så träning inför är ett måste. Sammantaget, firande med kompisar på fredag och med familjen på lördag. Dock så slopas aldrig morgontraditionen med prinsesstårta och Önska på min födelsedagsången (den skönjbara entusiasmen har dock ett klart mer moderat uttryck hos en 17-åring). Hur som helst så har jag nu en son som är 17-år, fast jag bara är 37.

Tro

Jag är en troende människa. Jag vill vara en troende människa. En människa som faktiskt vågar, vågar trots att livets vetskap är ofullkomlig.
Jag tror på:
Gud,Kristus, ödet, karma, reinkarnation, kärlek, mystik, kommunism, 5-års planer, "riktig" public service, förstatligande, feminism (särart undantaget), ordets makt, bönen, skrattets välgörande förmåga och gråtens förlösande. Jag tror på människan.

Jag tvivlar på:
allt det ovan givna i livets dunkla stunder.

Vilken färg har själen

Björn frågade mig i bilen på väg till Tärnaby - vad gör dig lycklig?

Frihet, frihet i kropp, själ och ande.
- att köra bil fort fort genom vintervackert landskap till tonerna av Interpol.
- att tillåta sig själv drömma utan gränser.
- att älska något eller någon utan vett, sans och mål.
- att röras och förföras av musik.
- att dricka en kopp choklad direkt ur termos på jungfuvårtans topp och titta ut över kobåset i vackraste vinterskrud.
- att leva detta jordeliv i en kropp som låter mig komma nära naturen.
- att känna hur själen flyger när man någon gång lyckas fånga ögonblicket.
- att våga leva ett liv där man kastar sig ut på tvåtusen famnars djup, om och om igen.
Hur balanserar man fihet och samvaro?
" När jag blir gammal vill jag inte titta tillbaka på mitt liv och upptäcka att jag är i slutet på någon annans" (Robert Redford i Out of Africa)

Livspussel

Allt flyter på, en strid ström av händelser som avlöser varandra. Fast man inte märker det så skiftar löven färg. Ingen smak alls ost mot lagrad dito, helggrillning i pulkbacken mot teater, långa promenader, stilla skidturer, bokläsning och samkväm med personer som faktiskt gått ut förskolan grund- och gymnasieskolan. De små tingens gud kan nu träda åt sidan. Jag är inte längre mamma till väldigt små (alltså ålder, Tova-Liisa är fortfarande höjdmässigt rätt "begränsad") barn. Vi är inte längre en småbarnsfamilj. Livsrummet blir ett annat, i.a.f. under dygnets ljusa timmar.
Rytmen likaså. I går tog jag och Björn ett efter-jobbet-fika, ekokaffe och smörgås på kondis. Tova-Liisa hade kul i Stöcke skumpandes på plutten, Snutten eller Skrutten. Ingemar tränade puckel inför helgens tävlingar och Svante låg med näsan i sina kemiböcker. En helt vanlig eftermiddag i en ganska-stora-barnfamilj. Ska inte sticka under stol med att det ibland har varit kämpigt att hitta in i den nya livsrytmen. Lite, vad fan ska jag göra med all min tid mentaliteten. Helt enkelt ett litet, men ack så prekärt I-landsproblem. Mitt livspussel har gått från 2000-bitars till något annat.

Kärlekssöndag

Tidig söndagsmorgon. Ymnigt snöfall och en dagstemperatur som blir allt mildare. Körde från Kassjö, vacker vinterväg och så... från etern strömmar Ellie Goldings tolkning av Elton Johns 70-tals klassiker Your song. Texten är "as feel good as it gets". Det är lyriskt, poetiskt och.. och... helt helt underbart; röstens skörhet och känsla, den vackra musiken, vinterväg i februari. Det kan helt enkelt inte bli annat än så vackert att själen viskar och änglarna ler. Söndagsord till alla jag älskar och kommer att älska.
It's a little bit funny
This feeling inside.
I'm not one of those who can
Easily hide.

I don't have much money
But boy if I did
I'd buy a big house where
We both could live.

So excuse me forgetting
But these things I do.
See I've forgotten if
They're green or they're blue.

Anyway the thing is...
What I really mean...
Yours are the sweetest eyes
I've ever seen.

And you can tell everybody
This is your song.
It maybe quite simple but
Now that it's done
I hope you don't mind (x2)
That I put down in words
How wonderful life is
Now you're in the world.

If I was a sculptor
But then again no.
Or a girl who makes potions in
A travelling show.
I know it's not much but
It's the best I can do.
My gift is my song and
This one's for you.

And you can tell everybody
This is your song.
It may be quite simple but
Now that it's done
I hope you don't mind (x2)
That I put down in words
How wonderful life is..
Now you're in the world.

Melankoli

Det finns böcker som man bara inte kan vara utan. Det finns människor i denna värld som fångar; fångar en känsla, fångar ett ögonblick, förklarar, ingjuter mod, tröst, vilja eller bara finns där. Eftersom världen är ett hopkok, ett misch masch, en mosaik av alla, alla individualiteter, så är vi människor som små solitärer flytandes i livets sfär. Lika, men ändå så i.i.h. olika. Vi är tillsammans, fast ändå ensamma i vår invidualitet. Primtal, men liksom med andra drömmar. Många, går genom denna solitära exil med ett leende på läpparna. Lagom nöjda, förnöjda över tillvarons vara. Andra drabbas, ja verkligen drabbas, av livets överdjävliga tsunami och allt förändras och blir något annat, något som vi som står vid sidan om flodvågen bara kan förnimma, men troligtvis aldrig riktigt förstå. Och så finns det några som för det mesta står oförstående inför de spelregler som livet ger oss. Människor vars idoga försök till det lagoma leendet och förnöjsamheten, enbart slutar i monumentalkatastrofer och misslyckanden. Att känna sig ensam fast tillsammans, typ väldigt ofta. Den fina, den kulturella melankolin tar gärna plats på scen i konstnärliga- och litterära kretsar, inom dramatiken och lyriken, inom poesin och den obegränsade konstnärens fantasi. Den ensamheten är tilltalande, tilldragande och lite kokett i all sin sirlighet. Den andra, ful-realismmelankolin, den finns där. Tyst, avvaktande, perifer. Den enda skillnaden är att ful-melankolin blir fin när den offentliggörs, gärna i utpressade toner från en blek sångares strupe, eller en suicidal författarinnas nedskrivna ord (typ Sylvia Plath). Då växer den i styrka och får bekräftelse, blir verklig, riktig och accepterad. Den blir ens bästa vän. Den förtrogne, den som liksom inte existerar i verkliga verkligheten utan enbart i böckerna, i låttexterna, i tonerna och i pjäserna. Kurt Cobain, Sylvia Plath, Michelangelo, Virginia Woolf, Selma Lagerlöf, Ann Heberlein (ja, jag nämner dig bland de"stora"), Sören Kirkegaard, Albert Einstein, Bentham, Karin Boye... från ful till fin, from rags to... ett ögonblick, ett möte, ett ord, någon som vet hur det känns att leva perifert.

Adjö herr Muffin

Det är vackert

"Att tänka rätt är stort, att tänka fritt är större" (alltså i motsats till Uppsala Universitet)
Har under några veckor trätt in i renässansens skönhetsideal, ett gyllene snitt om man så vill.
Vad är vackert?

Spår i själen, spår i hjärtat och spår i tanken, att göra avtryck. Det är det vackraste jag vet, kanske utopiskt och ofullkomligt i sin fullkomlighet. Jag har valt ett yrke, eller yrket har valt mig, som dagligen erbjuder denna möjliga skönhet. Tyvärr är den ibland dold, maskerad till oigenkännlighet. Ibland misströstar man, tvivlar, trolös och mållös. Men ibland, ett ögonblick, en sekund av insikt, vetskap, då är det vackert, så vackert att det gör ont. Att få möjlighet att, om än så lite, vara med om denna skönhet, att faktiskt röra och beröra, inspirera och entusiasmera. Ge och få. De elever jag har mött, möter och kommer att möta finns där, i hjärtat och i själen, för alltid. Förhoppningen är att man någon gång, på något sätt, för någon skapar avtryck, tänder en eld som gör att den människan vågar tänka fritt istället för att hela tiden söka efter vad andra tycker är rätt. Den moderna tidens Gargantua.

Värdefulla lärdomar

Jaha så är man liksom mellan lektioner. Min nära vän och underbara kollega, "rödluvan" ställer sig än en gång på barikaderna, eller inte. Det finns ett relativt omfattande tolkningsutrymme att tillgå.

Håll i er!

Jag tror att jag skall använda... (spänningen stiger) OH-apparaten!!! (tystnad)

Jag måste skynda mig och RIGGA OH-apparaten.

Normalt, döm själva.

Till er som snackar skit

Min lilla, ja verkligen lilla blogg startade jag i totalt egen-intresse, självbevarelsedrift om man så vill. Helt utan tanke på att någon faktiskt läser den, förutom mina närmaste sörjande. Aldrig trodde jag att någon skulle finna nöje i att subjektivt analysera och sedan skvallra (inte snällt kul-skvaller, utan sånt som gör ont)om skrivna blogginlägg. Fick idag veta att "jag" sårat en fin vän genom någon annans vilja till just det ovan nämnda. Eftersom fina vänner inte direkt växer i skogen så blev jag stum och sedan kom sorgen. Min enda förhoppning är att personer som sysselsätter sig med dylika "spratt" tänker efter före och kanske tar en funderare på vad den egna tolkningen/analysen säger om dem själva, samt hur kul skvaller egentligen är. Till min vän så säger jag bara, tack för att vi pratade.

Att bli en bättre människa

Skolningsväg, ett ord som i ett visst socialt sammanhang innebär:......... typ allt det jag inte är. Jag sover inte direkt på saken, om man säger så.
Spontan används av vänner, i alla fall när jag hör (vågar inte riktigt närma mig något annat scenario av rädsla för total emotionell utplåning). Någon sa (rätt nyligt, bara som beviset på polaritet liksom) - jag är inte en som pratar innan jag tänker (tystnad, typ alltför lång konstpaus för att det skulle vara naturligt) och jag sa - i likhet med mig (skratt, d.v.s. det fina sättet att instämma). Fast just då i den stunden gjorde det inget, ingen kniv där det gör som ondast liksom. Nästan som... jag skall förändra det jag kan och acceptera det jag inte... Fast så tänker jag nog bara ibland, eller ganska sällan om jag dristar mig till en retrospektiv funderation. Allt som oftast ångrar jag uttalanden redan när luften passerar gommen, men det går liksom inte att hejda. Ett borderline fall, alternativt multipel tourettes. Denna svårbearbetade åkomma gör att jag titt som tätt får släpa mig till korset ( dagligen vandra lidandets väg, dramatisk som jag är), göra avbön eller på ren svenska säga förlåt. Börjar faktiskt få kläm på denna sekulära avlatsform, en lekmanna bikt. Så nu tar jag mod till mig och...
Jag har bestämt mig för att inte skämta med mina fina kollegor.
Jag skall anstränga mig för att bli så där eftertänksam.
... och toppen på moset jag gillar personer som tittar en i ögonen länge.

En kärleksförklaring

Stolen är hård och jag har "nada" bra idéer. Fläkten i lilla gula villan durrar och ett bi-ljud får örongången att omvandlas till resonanslåda. Tröttheten är bedövande och irritationen ligger som ett latent surr i bakhuvudet. Min enda förhoppning är att mannen som sover ruset av sig vaknar med molande värk, en moralisk påminnelse om nattens utsvävningar. Tänker på att livet just nu känns alltför Marcus Birro,en platonisk avståndsförälskelse till denna ordkonstnär. Mannen som ger melankolin ett ansikte, ett "mitt liv med Birro". En känsla som endast upprätthålls av avståndet och enbart solkas av att just leva lite Birro. Allt är skönare i arketypernas metatillvaro. Kärleken renare, människorna sannare, det svarta droppande av skönhet och konturerna tydligare. Att läsa "Landet utanför" är som att resa i den jordiska skärselden. Med "skjut dom som älskar", "Kalashnikov" och "Svarta vykort" har du, just du Marcus, fått mina tårar att rinna, hjärtat slå fortare och tankarna måla upp bilder som skulle göra Lovelace ( tror det var en sån tröja som en god vän gjorde entré med) röd av skam. Det känns på något konstigt och irrationellt sätt som om du skriver för mig, till mig. Du gör det fula vackert och dessutom så hjälper du mig att döda lite tid när den didaktiska impulsen intagit viloläge.