Alldaglig

Lång natts färd mot dag, déjà vu eller? Björn har rest med snowboardungdomarna till Klinten för att tävla och kommer tillbaka i kväll. Har inte haft lust att uppdatera annat än med mer riktade dikter till min vän Anna (Läs hennes blogg: http://annasanatomi.blogspot.com ). Trots att jag verkligen längtar efter Svante och Björn så har det varit riktigt skönt att under några dagar vara en lite minimerad familjeskara. Tova-Liisa sov över hos kompis från fredag till lördag och jag hängde lite med Klara. Lördagen tillbringades till stora delar framför tv:n, i sängen, framför tv:n, i sängen... Jag och Ingemar proppade i oss godis och ostbollar till ljudet av pang, pang och John McClanes svällande biceps(Die hard 3 with a vengeance). Nu väntar matvaruinköp, trevlig samvaro med Lisa och hämtning av bilbarnstol. I kväll kommer Svante och Björn hem och i morgon väntar vardag (känner mig riktigt tacksam för att jag faktiskt har en vardag. Kanske ett tråkigt och intetsägande blogginlägg, men det får vara så.
Läs Annas blogg (se länk ovan) och snälla sätt in pengar på Dodaj fixar! (länk i sidmenyn)

Tänker på dig och allt som kommer ut är djävla dikter!

Hur gör man för att blidka gudarna?
Hur gör man för stjäla en lycka och lägga den mjukt i din korg?
Hur gör man när världen är pannkaka?
Hur gör man när allt är som mörkast och kaos är granne med Gud?
Hur gör man, snälla säg mig, hur gör man?
Hur gör jag för att lindra din sorg?

Evigt ögonblick

En dag som denna stannar världen ett slag och livets rytm håller andan.
En dag som denna kommer känslorna slag i slag och inget ter sig likt något annat.
En dag som denna förlorar tilliten sitt fäste och efterklangen går i moll.
En dag som denna sorteras det väsentliga och annat spelar ingen roll.

EQ

Dageneftersöndag (vill undvika särskrivning och utmana skrivreglerna en smula?!)
Vaknade irritationsbakis (ett nyfunnet adjektiv...eller verb?) med en dov känsla av söndag, d.v.s. dagen före vardagen. Imorgon väntar samtal i kubik; terapi och medarbetarsamtal. Har under kvällen kontemplerat lite över den egna viljan, möjligheter och önskemål som redigt har skrivits ned i den blommiga lilla anteckningsboken. Primärval och sekundära ditos. Ett uppskattat besök under dagen fick mig att reflektera lite extra över det här med etisk- och moralisk handling i bemötande av medmänniskor, helt enkelt empati och socialförmåga (EQ)och bristen på denna. Hur avståndet mellan etiken (normativ, tillämpad och meta) och moralen (beteende som etiken lär) kan genomgå en uppslitande skilsmässa. Grundvalen för kärleksfull samvaro och verklig dialog, förmågan att känna in och känna med sin nästa. Att tänka före och prata sedan och naturligtvis be om ursäkt när pratet (eller skrattet, att skratta med är inte samma sak som att skratta åt) på något märkligt vis trängt sig före tanken.
Sänder därmed en extra tankekram till alla ER som råkat ut för medmänniskors oförmåga till just EQ.

Bitterfittan

Lördagen som Gud glömde!
Gick in i helgen med en något bister attityd till livet i allmänhet och vissa saker, personer och fenomen i synnerhet. Är någorlunda less på spontana kommentarer av lekmannapsykologer och självutnämnda livscoacher. Är också less på att höra om en viss persons förträfflighet, i.a.f. flera gånger om dagen när man dessutom tvivlar på att det verkligen stämmer till fullo. Vill bränna alla självhjälps-, dilog- och gränssättningsböcker på ett stort djävla bål. Kan bittert konstatera att vissa personer föds med guldsked i mun och dessutom glider genom livet på ett mammabananskal.
Vill inte ta mer skit från någon!
Vill ärligt och rakt faktiskt kunna säga vad jag tycker!
Tänker inte längre gilla läget och vara tacksam!
Vill också få höra bra saker!

Lite lite bitter, men det blir nog bra.

Taggad

Vad kan man kalla det om inte ett mentalt moment22. Arbetstränar, vilket i praktiken skall innebära två timmars vistelse på skolan per dag. Två möten och lite kollegietid är allt som är inbokat. Otroligt märkligt för mig, men säkert jättebra. Leker liksom bredvidlekar. Engagemangets stig har alltid varit min och jag har inte riktigt tittat efter andra rutter. Kämpar mot/med känslan som viljekraftigt bubblar att återgå till vanlig näring på en gång. Hälsa, morgonspråk, rytmisk del med flöjt och mp. Jag är så djävla taggad, men blir bänkad för mitt eget bästa (typ Zlatan med en liten vrickning vid UEFA final, hybris? Ja). Känns lite tragiskt, töntigt och patetiskt att strosa runt på jobbet för att låtsas ha något viktigt att göra, numer utgörs viktigheten av att: hitta trevliga elever att skoja med, pynta MIN hylla i lilla gula, desperat småprata med arbetskamrater som säkert har massor med annat att göra, hoppas att jag liksom oförhappandes skall stöta på en liten femma. M.a.o mental moment22 eftersom den rationella delen av min hjärna säger mig att det här verkligen är den Gyllene medelvägen. Alltså kamp mellan det rationella och det emotionella. Så nu sitter jag här, färdigklädd, tandborstad och sugen som bara den på att sticka till jobbet. Kanske bra att vara i tid, är inbokad 14-15 idag, men tre och en halv timma i förväg kanske är att ta i en smula. Fick en spikmatta i julklapp, antar att jag alltid kan lägga mig på den en stund. KUL.

Exilens slut

Epilog.

Arbetsexilen som varat under sex månader är över. Det vatten som runnit under mina broar har klarnat och stillat sig, men fortfarande kan ett dån skönjas i fjärran. Tempusmässigt går existensen vidare i en fas som närmast kan kännetecknas av förväntansfullt futurum, dock med en kvivsudd av skräckblandad förtjusning.
Hitta min resonansbotten, en till synes enkel uppgift när kalendern är fri från möten och måsten. Kan jag fixa det i en helt annan situation med måsten som likt pilar skjuter från alla håll, eller kanske kan luften liksom stilla sig. Är helt säker på en sak, glädjen i att återse älskade människor.
I lugn takt ges jag möjlighet att åtevända till en plats, en uppgift och dess människor-situationer. Har efter två dagars arbetsträning "redan" svårt att rodda min båt inom uppsatta ramar. Problemet kvarstår, jag kan helt enkelt inte slita mig när jag har kommer igång.
Besökte min fina, fina klass idag och fick delta vid hieroglyfarbetet tillsammans med magister Robert. Kramar, ögonblick, glädje och naturligtvis rodnande frågor.
Särskilt en fråga ekar i mitt inre och jag hoppas innerligt att mitt svar nådde fram.
Att på ett bra sätt förklara för en liten-mellanstor person hur det kan komma sig att en fröken blir så trött att man är hemma ett helt halvår är svårt, särkilt när frågan ställs utifrån en stämning av skuld hos den som frågar. Jag försökte på knaggliga ben likna min situation vid barn som har så roligt att de glömmer tid och rum; glömmer äta, glömmer sova, glömmer lyssna på mamma och pappa, liksom låter det roliga ta med dem på en oändlig resa utan uppehåll. Mitt jobb var (är?) så. Jag dras med; engagemanget och idéerna lockar, dansar och finns hos mig jämt, men ibland behöver även fröken vila, äta och göra andra saker, men det är ju så himla svårt när man har så kul med fantastiska människor. Att förmedla hur svårt det är även för en vuxen att av egen kraft avsluta när man har kul är, inte bara svårt, utan svårisvårsvårt, men av ansiktsuttrycket att döma tror jag svaret föll i god jord. Alla barnen har vuxit kroppsligt och själsligt, men jag anar att några fuskade i hallen när den fysiska längdmätningen gjorde dem flera centimeter längre än undertecknad.
Hur som helst livet stannar och livet fortgår, men människorna är de som förfyller resan.

Nu börjar jag

Nudelwok med trattkantareller till middag, känns helt ok i gommen. Dagen har varit, minst sagt, händelserik med arbetsgivar- och försäkringskassanmöte. Lite fjärilar i magen igår, men det gick bra och jag börjar arbetsträna redan imorgon. Skönt att stegvis återgå till det arbsföra livet, en ynnest när man omger sig med kloka arbetsgivare och doktorer, m.a.o. långt ifrån f-kassans förtjänst vars paragrafrytteri avsaknar humanitär fingertoppskänsla. Sänder en tanke till alla dem som varit långtidssjukskrivna och nu tvingas ut i snålblåsten enligt rekommendationer från nazistalliansen.
Hur som helst så känns det spännande att träffa alla arbetskamrater och framförallt alla barn i klassen, ja på hela skolan. Hoppas få till en egen arbetsplats i lilla gula på en gång, håller tummarna att ett bord är ledigt!
Nu väntar skjutsning till Bräntberget.

Bråk i hemmasfären

Björn vill ha datorn!
Tova-Liisa vill se på scobby, skittråkigt, doo.
Ingemar pluggar.
Svante har lånat pengar till bio av sjysstkompisen Anton.
Texas kliar nosen.
Björn väntar och väntar, vilket är både stressande och lite irriterande.
Björn tittar också på skittråkiga barntv.
Björn borde få pengar av någon för att gå på bio.
Björn vill att jag skall duka undan.
Jag vill inte.
Björn får en snälla kan du duka undan puss.
Det verkar inte ha hjälpt.
Nu vägrar jag.
Björn tar nu till det tunga artilleriet; d.v.s. jag har ju gjort...
Så nu vägrar jag.
Nu blir han gnällig också.
Nu hotar han med tv-spel i gårdshuset.
Ok, gör det då din dumme f.n.
Nu får jag inte bloggsvära.
Suck.
Nu går Björn och dukar undan.
Sedan fixar han tvätten, läser för barnen och nattar Tova-Liisa.
Matriarkatets seger genom tystnad.

Huset fullt

Harry Potter och huset fullt av ungdomar och barn.

Sitter och kurar i sovrummet, som trots husets klart begränsade golvyta är väl tilltaget. Huset och gårdshuset sjuder av liv. Det pratas (diskuteras) och skrattas, busas och spelas gitarr.
Svante, Anton, Ingemar, Johan, Joel, Tova-Liisa, Julia, Milos, Frode, skäggmannen Björn och undertecknad. Finns det hjärterum så...

Visst blir det lite trångt, men stämningsfullt. Tycker det är så himla skönt när ungdomarna och barnen liksom hänger hemma, käkar tråkspagetti (överkokt och klibbig) med quornsås, ser på film och tar det riktigt piano.

Björn njuter av sällskapet och har dagen till ära gjort om vårt gamla kylskåp till en rail (något kort) ute på gården. Farten får man genom att klättra upp på bodtaket och hoppa ned på en snöhög. Letar febrilt efter ett tjockt pvc-rör som säkerligen passar bättre till ändamålet.

Revolution!

Revolutioner.
Februarirevolutionen, Julirevolutionen,Oktoberrevolutionen, Kulturrevolutionen, Tulpanrevolutionen (Kirgizistan 2005)Xinhairevolutionen (upprättande av Republiken Kina 1911) och nu Birrorevolutionen!

Mainstreamglobalisering.
Marcus Birro i Let´s dance.
Underhållande, men svårmodets svarta, mystiska och tilldragande ansikte kan nu ses i ett allt glättigare ljus.
Bra? Dåligt?

Ett familjeintresse

Ännu en dag att lägga till handlingarna. I en familj med; en dagisfröken man, en nioåring som tisdagsbadar, en 13 åring med sömnbehov, en 15 åring som härjas av mörkerleda samt en Texashund som är en hund är det aldrig stiltje. Att vi dessutom är en kvällsfamilj i motsats till pigga rekorderliga morgonditos gör saken inte lättare. Kaos är granne med Gud, vår livsdevis (inte alltid angenämt, men oftsast självförvållat). Dessutom innebär vårens schematekniska arbete vissa logistiska och stukturella hinder, inte alltid hygieniskt (som man säger inom waldorf?)
Reellt så innebär det för egen del en himla massa skjutsande, till och från Umeås högalpina metropol, Bränberget.
Snowboardträningar, freeskiiträningar, slalomträningar, teaterövande och styrelsemöten av olika slag lägger guldkant på vårens dagar, veckor och månader. Varför göra detta om lidandet överstiger lusten? Jo, för lusten överskrider med hästlängder engagemanget, tiden och mödan som läggs ned.
Infrusna i -37, glömda skidor, dyra skidpass, gråtande nedkissade barn i backen, grönpiståkning med barn på ryggen, frusna händer och fötter, godisgnäll och onda kroppar efter vurpor. Ja, det är värt det! Fjällens otroligt karga skönhet, lössnöåkning som genererar en hissnande känsla av gudomlighet, skrattande barn som kör Lillprinsens bana för första gången helt själv, blixtsnabba åk med vana utförsåkande barn- och ungdomar, snygga trick i parken,varm choklad i Gäutan, soliga fjällsluttningar och framförallt ett stot gemensamt familjeintresse.
För oss är det på alla sätt och vis värt det mått av ansträngning som utföråkningen innebär.

Att veta vad som är vad

Vad återstår att säga, det är en helt vanlig måndag. Efter en sömnlös natt infann sig, förvånande nog, en rosenskön pigghet under morgontimmarna. Skönt och bra eftersom vårterminen nu börjar. Tova-Liisa sprang runt som en liten virvelvind och letade frenetiskt efter den fräna Hello Kittytröjan som så lägligt damp ned under julen. Efter pappasamtal och och diverse irritationsutrbrott återfanns tröjan. Var? På klädkroken i Tova-Liisarummet så klart, men visst hade hon letat och letat jättenoga, säkert, bombis!
Björn öppnade på Solglimten och gav sig av innan tuppen. Ingemar och Svante var riktigt glada i hågen och stegade iväg klädda topp till tå i julklappsfröjder.
Själv ägnade jag morgonen åt dinkelmusli, mjölk, blåbär och doktorsbesök. Nu är det alltså januari. Har i runda tal varit sjukskriven 6 månader, men nu är det snart slut på den perifera kontemplationens tidevarv. Känns både läskigt och bra; läskigt eftersom jag fortfarande vinner alla priser i kalkon VM i gränssättning, bra för att livet liksom äntligen kan sätta fart. Ja, så nu väntar möte med läkare, arbetsgivare och f-kassa. Hualigen! Bävar för frågan - Vad vill du Linda?!?! Tänk om jag råkar säga, självmordsbombare eller ETA-anhängare, ungefär på den nivån ligger min beslutsamhet rörande min framtida förmåga. Tillit, ok tillit är bra. Det ordnar sig, kanske har någon annan (läkare, arbetsgivare, Gud, Björn, Texas) braiga förslag som jag liksom förläget och i stor tacksamhet kan jaka (neka är uteslutet eftersom jag inte klarat den tentan än). 2000 självhjälpsböcker senare och fortfarande en pragmatisk velpotta. Borde nog bli flytta till Almviks gård och bli Krishnaanhängare. Bara tanken på ett valbefriat liv, fint och rytmiskt inrutat för det godas skull får pälsen att ställa sig i givakt. Den fria viljans janusansikte är ansvaret, så jag betackar mig och inordnar mig tyst i leden.

Julreflektioner

Har haft ont i knoppen hela dagen, men vägrar (kanske dumdristigt) acetylsalicylsyrans smärtstillande substanser och har försökt sova bort eländet.
Jullovet 2009 har kastat in handduken för denna gång och, likt förr om åren, lämnat föga spår efter sig annat än specialiserad, oinbjuden, bindväv och sinande ekonomiska resurser. Dock vill jag påstå att detta, eller andra jullov för den delen, ej genomsyras av påver impressionell status, nej snarare motsatsen.
Men i överflödet närs också en viss form av likgiltighet, eller snarare en känsla av eterisk status quo inombords.
Det dignande julbordets fröjder jäser stilla inom stinna bukar. Glöggen är för länge sedan uppdrucken och av chokladaskarna återstår endast mörka praliner med étt alltför sött och kladdigt innehåll, förbehållna fetlagda damer i övre medelåldern.Tomtemasken har fallit och den mytomspunne hjälten kommer frivilligt ut ur garderoben, till barnens stora besvikelse visar han/hon sitt rätta ansikte i form av en nära släkting eller vän. Omslagspapper pryder golven och känslan av krogtoalett runt tolvslaget vid nyårsskiftet infinner sig, beskt och djävligt.
Nöjda, missnöjda, glada, besvikna, förvånade och trötta lutar vi oss tillbaka i vardagsrummet för att bevittna årets mediala höjdpunkt i form av Per Åhlins tecknade film om Karl-Bertil Jonssons julafton. Vi skrockar, harklar oss och skäms en smula till tonerna av kapitalismens bittra efterklang under julens systerliga fröjd. Då, just då visar igenkänningsfaktorn till den rödbrusige varuhusdirektören Tyko Jonsson sitt fula tryne. Solidaritetssinnet pockar på och föräldrar mumlar sinsemellan att nästa år får det bli mindre julklappar eftersom det viktiga är att umgås, men med en aldrig sinande iver leker och förlustas barn och ungdomar framför ögonen på de etiskt sinnade vuxna. Som i ett trollslag tystnar det globala solidaritetshjärtat och astralkroppen flyter liksom ut i en sista uppgiven suck.
Mammor, pappor, far- och morföräldrar drar en lättnadens suck och konstaterar i samma andetag att det nog är dags att plocka fram julgodiset. Vita mintpraliner, toppiga av mörka chokladbröstvårtor, seg julkola som sugs loss ur färgglada små formar, vackra blanka ischokladpapper viks till solfjädrar för att lugna den inre stressen som går på högvarv. Andra andningen och sedan dödläge! Sovande och halvsovande barn bärs av salongsberusade föräldrar till kalla bilar i den kyliga midvinternatten. Julmustberusad, kall och alltigenom slut rattar föraren bilen hemåt.
... och sedan väntar julbordets déjà vu upplevelser om och om igen tills den sista skinkbiten är uppäten och minnet av den påtvingade griskannibalismen bleknar i fjärran. Trötta släntrar vi i säng alltmedan trädgårdar och fönster lyser upp decembermörkret. Ännu en jul i lyckolandet.

Hallå, fru fortuna?

2010 en ny början på ett år som, FAKTISKT, verkar börja i samma anda som sin rejält slitna förgångare.
* Otroligt vad lite pengar vi har, blir alltid lika överrumplat förvånad. Allvarlig form av monetär naivism?!
* Nämen vi har ju en riktigt, riktigt skruttig bil. Och ful är den också.
* Svindyra säsongskort i Tärna som vi, som vanligt, glömt att spara till.
*Har vi tappat eller glömt Tova-Liisas carvingskidor hemma och vem fan bär ansvaret?!
* Nähä stinkminihamstrarna har fallit mellan stolarna än en gång. Åker resolut med till fjällen i små pepparkakslådor (inte att rekommendera för den luktkänslige/Peter Singer fan).
*Vädergudarna bestämmer sig, så klart, för att djävlas lite extra. Köldrekord med -40, inget går upp mot kylig vintersömn när oljebrännaren beslutar sig för att lägga av.
* Den bästa överraskningen av allt! Generatorremsbyte och ispropp i skruttbilens värmepaket!!! Ofrivillig exil i en pytteliten husvagn i Tärnaby med hemlängtande tonåringar.
... men det känns ändå liksom skönt att känna igen sig, trots att det är 2010.
GOTT NYTT ÅR I EFTERSKOTT TILL ALLA SOM VI KÄNNER OCH INTE KÄNNER!